Pandemi och psykisk ohälsa

Oj nu blev det tätt på given men det har sin förklaring det med. Igår kväll lyssnade jag på Vardagsprat som handlade om psykisk ohälsa och började fundera lite djupare på det, igen.
Eftersom jag själv har mått psykiskt dåligt till och från har jag givetvis många tankar kring detta. Sen jag erkände för mig själv för snart 20 år sen har jag aldrig haft nåt problem att prata om det. Men jag minns, från min barndom, hur vuxna då pratade om personer som mådde dåligt. De sa: Ja du vet det är nerverna, hen får väl rycka upp sig. Dom sa det också med ett hån i rösten som jag fortfarande kan känna obehag inför. Nedvärderande liksom, nä fy fan va dåligt jag mår av att tänka på hur de pratade.
Men det va just de vuxnas prat, när jag var liten, som gjorde att jag drog mig för att prata om det när jag kände av ångest första gångerna. Alltså shit va minnen som dyker upp när man sätter sig ner och skriver och funderar.

Sen gjorde jag en reflektion till i samband med att jag delade "Vardagspratet" på Facebook. Tror det blev tre likes och ingen delning av inlägget. Allmänt "skräp" på sociala medier delas hej vilt men så fort det handlar om psykisk ohälsa tycks det bli lite obekvämt att dela eller göra tummen upp.  Nån kan ju tro att jag som delar också "är drabbad". Ja vi har fortfarande långt att gå när det gäller detta ämne. Det är fortfarande många som har svårt att förstå att det inte bara är att "rycka upp sig".

Pandemin som nu råder skapar även den psykisk ohälsa. Vi är många som jobbar hemma, många gamla är ensamma och isolerade och många är direkt drabbade av Covid-19 och är svårt sjuka.
Självklart är viruset vårt största hot och bekymmer men den psykiska ohälsan knackar även den på dörren och i många fall slår den hårt. Jag kan själv känna av oron att bli sjuk, att någon nära anhörig ska bli sjuk, att jag känner mig ensam eller att energin bara tar slut och allt känns hopplöst för ett tag.

Men jag tar mig då ut i skogen och lägger mig ned och tittar på molnen som dansar på himlen, tittar på björkarna som så sakteliga vecklar ut sina skira gröna löv i vårsolen, grantopparna som vajar i vinden och kanske ligger jag så nära vattnet att jag kan höra dess kluckande mot stenarna i strandkanten. Då återvänder tron och hoppet på att det snart kommer att bli bättre, snart kan vi umgås igen och ge varandra långa varma kramar.

Vet inte riktigt hur jag ska sluta det här inlägget. Om jag ska låta det gå i dur eller moll men det får nog bli i dur för jag måste försöka vara glad. Jag ska strax åka till Gläntan och träffa några kollegor och hoppas att jag får lite energi utav det. Energi att orka ett tag till att orka vara glad att orka LEVA.

Tjillevippen!!


Vardagsprat om psykisk ohälsa

Jag är en "periodare"

En bild från Testeboån

Satt i går och tänkte på vad jag skulle skriva om härnäst, det var ju två veckor sen sist och jag lovade ju mig själv att försöka hålla liv i bloggen ett tag. Åtminstone under denna svåra tid vi går igenom nu med pandemin. Ibland tar min oro och rädsla över för ett ögonblick och jag blir smått handlingsförlamad. Men då får jag ta till mina små knep och ett av dom är ju spriten. Nä, fel fel fel, den har jag inget problem med utan en ganska sund hållning till. Men jag är "periodare" i det kreativa skapandet.

Hönsen skapar äggen, jag skapade korgen!

Alltså, jag är såå fruktansvärt nyfiken på allt som har med skapande att göra så jag vill prova allt. Å jag gör det, provar massor och fastnar för en del grejer, som jag då går all in på under en period. Sen kan jag falla tillbaka på nåt jag gjort tidigare under en period, sen blir jag nyfiken på nåt nytt jag måste testa, sen tillbaka till nåt gammalt och invant,  ja så håller det på. Har gjort så i hela mitt. Skapandeprocessen pågår ständigt i mig men teknikerna och materialen lever i perioder. 

Ibland har jag funderat på vad som skulle hänt om jag verkligen gått in för en sak till hundra procent och blivit riktigt bra på nåt av allt jag provat? Hade jag kunnat "bli nåt" som de sa när jag var liten?

Nä vet ni, jag tror inte det. Jag tror verkligen inte att jag är den typen. Jag är och förblir en nyfiken "periodare" som kan lite om mycket inom den kreativa världen och det är det som ger mig glädje och en känsla av eufori när jag förstår en teknik, ett materials formspråk, etc. Sen är det liksom klart, för stunden, och så går jag vidare. Ofta går jag vidare genom att inspirera andra att prova samma sak. Att dela med mig av det jag nyss upptäckt gör mig minst lika glädjefylld. Då har min nyfikenhet fått en andra mening liksom.

I yrkeslivet har jag inte alls varit lika "nyfiken". Kanske hamnade jag ganska rätt där från början och blev det jag blev! Men det stämmer ju inte riktigt. Jag skulle ju bli textillärare men blev siffernörd i stället och sen blev det folkbildning för hela slanten. Men ändå helt klart med en röd tråd rakt igenom.

En del av min kreativitet har ju också givit mig ett extra yrke.

Det här skulle jag kunna skriva massor om, och vet ni en annan sak, även skrivandet är ju ett skapande som också ger energi och en slags trygghet att forma sina tankar i ord som sparas i nån form. Ett skapande som görs med versaler och gemener och kan delas med andra eller bara finnas kvar som minne för en själv. När tankar kommer ner i textform blir de liksom lite enklare att hantera, framförallt om det är tankar av det lite mörkare slaget.

Ja den skapande process som jag tror finns i oss alla, mer eller mindre, är något vi ska vara rädda om och låta blomma ut, för det är den magiska kraften vi behöver nu för att ta oss igenom denna oroliga tid.

Var rädd om varandra och utforska skapandet i alla dess former.

Tjillevippen!

Här kan ni se ett nytt klipp från ABF Agera och Hannas serie Jordnära

Att gå i farsans fotspår....

Ja att bokstavligen gå där farsan har gått som barn, tonåring, vuxen, gammal och nu även som avliden. Ja han går ju inte omkring avliden men hans aska finns där.

Jag har tänkt på det ofta när jag besöker Skarven, som stället heter, att här har farsan och hans syskon sprungit och lekt, kysst sina första förälskelser, plockat blommor, kört häst, satt potatis ja listan kan ju göras hur lång som hellst.
När farsan var liten bodde också farfar Wilhelms bror Hjalmar med familj i Skarven så de fanns även några kusiner till farsan att leka med. Även min mormors syster Maja Sjöberg med familj bodde där när farsan va liten.

Hela familjen annorlunda firar morsdag hos farsan

Det är många känslor som far genomkroppen när jag är där. När jag sitter vid bäcken där blåsipporna trängs om utrymmet i den sköna vårsolen. Dom strävar alla åt samma håll med sina kronblad utsträckta mot solen. När solen går ner kurar de ihop sina blad och liksom går i vila tills nästa vårdag då de får chansen att blomma ut en dag till.

Så gjorde nog alla som bodde i Skarven förr också. De klev upp på mornarna och gick ut till sina sysslor och strävade på sätt och vis mot samma håll för att få det hela att gå ihop. Några for fram på bruket och skötte sina sysslor och några kämpade på vid sina arrendetorp. Skolbarnen gick de fem kilometrarna fram till skolan på bruket och när skoldagen var över gick de hem igen förstås. En mil i benen varje dag. Ibland hade de en cykel "som de delade på". Två och två åkte de på cykeln halva vägen var, när de första paret cyklat till Berntsborg lämnade de cykeln där och gick resten, då kunde nästa syskonpar, som gått till Berntsborg, ta cykeln där och cykla resten av vägen fram till skolan. På vintern åkte de skidor eller spark. Det där va något som farsan alltid tjatade om när jag och brorsan var lata och ville ha skjuts nånstans.

När solen gick ner var det så dags att krypa in i sina stugor för nattens vila och för att orka en dag till. Precis som blåssippan i slänten vid bäcken.

Jag har plockat blåsippor vid bäcken nästan varje år i hela mitt liv. Gått på stigarna mellan åkrarna som fortfarande är öppna, en del av dom. Dragit fingrarna längs stenmurarna, gjort hoppsasteg och funderat i massor. Jag vet att syskonen inte alltid hade det så bra men jag tror ändå att det fanns mer glädje än sorg när de var små.

Hunden Bella var en hejjare på att plocka ägg. Hon hittade nämligen de ägg som de frigående hönsen tjuvvärpte på andra ställen än i sina reden. Enligt farsan bar hon äggen försiktigt i munnen fram till nån som kunde ta emot dem. Om hon kommit på det själv, eller om barnen lärt henne, det vet jag inte. Men att det var sant tvivlar jag inte en sekund på.

Ja minnena är många som dyker upp när jag är där nere. Farmors hallonbuskar har förvildat sig med åren men de är lika goda än idag och i år tog jag hem några skott. "Farmors" solvarma hallon i morgonfilen i sommar kommer att smaka mer än bra.

Nu bubblar det upp fler och fler minnen så jag kanske måste återkomma och skriva lite mer om den lilla byn Skarven där jag ofta går i farsans fotspår.

Tjillevippen