Det verkar vara min favorittitel på inläggen nu för tiden eftersom de blir så få.
Tiden bara rinner iväg och den här våren är inte lik någon annan vår. Sällan man varit med om så många känslosvängningar och påfrestningar på så kort tid. Detta speglar sig givetvis i orken att blogga på som tidigare. Kanske hade det varit bra att skriva av sig men vissa saker gör sig inte i offentlighetens ljus.
Jag kan i alla fall meddela att jag inte blev årets vikväktare.
Annars låter jag den sista månaderna bara vara ett minne blott även om jag kommer att nämna lite som hänt i andra inlägg.
Badrumsmatta tillverkad av gamla lakan när jag var sjuk och hade långtråkigt! Passar på ett utedass i alla fall.
De sista två veckorna har gått i egen sjukas tecken och att det blev så långt som två veckor beror nog helt klart på att kroppen var ganska nedgången vid starten av förkylningen, som sedan kröp ner långt i luftvägarna och bjöd även upp till dans i bihålorna. Det hela slutade med penicillin och en veckas sjukskrivning. Vilket i sin tur skapade en ganska rastlös Kerstin som klättrade på väggarna i tid och otid.
Nu har jag i alla fall kunnat vara ute i två dagar och stökat omkring i trädgården så gått det nu gick. Å i morgon bär det av till arbetet och en jävla massa deklarationer som ska iväg i tid. Dessutom väntar en årskongress i Falun som bara den kan ta musten ur en, men jag ska ta det lugnt och göra som doktorn sagt.
I går åkte vi iväg till mitt favoritställe på våren och tittade på blåsipporna där så som jag gjort sedan jag var liten, det hör liksom till. Ett besök där får mig att tänka på farmor och pappas övriga släkt som huserat på denna plats i massor med år. I går gick tankarna faktiskt mest till pappa, av förklarliga skäl. Jag får ta med mig datorn nästa gång och visa honom bilderna.
Som vanligt går alla bilder att klicka upp så blir de större!
Tjillevippen!
