Nu finns det ingen återvändo

Som jag nämnde i något tidigare inlägg har jag fått jobba lite med mig själv i det faktum att jag ska synas och höras på ett Youtubeklipp om bokashi. Det var med glädje jag först tackade ja till att låta mig filmas, tänkte att det skulle vara lika  kul som att hålla en presentation live. Jag gillar ju att förmedla det jag själv brinner för. Men att det sedan skulle visa sig vara jättejobbigt att se och höra sig själv va inte något jag hade med i beräkningen.

Men efter att ha filmat mig själv några gånger och förlikat mig med att jag inte blir bättre än så här i bild så bestämde jag mig för att släppa prestationsångesten och låta det bli som det blir. Det viktiga är ju ändå att väcka intresse om, i det här fallet, bokashi. Kanske blir det även lite mer så småningom.

Som ett led i att jobba vidare med mig själv kommer jag att dela en länk till filmklippet här nedan så ni kan gå in och titta. Följ sedan gärna ABF Gästrikebygdens egen kanal AGERA där det löpande kommer att sändas korta folkbildande filmer om många olika ämnen. Hannas serie, där jag medverkar, heter Jordnära och kommer att vara kopplat till uteliv och natur.

Där tog jag då ytterligare ett steg i livet. Kanske inte så stort men jag gjorde ändå nåt annat än det jag gör i vanliga fall och kanske har jag nu klivit över ytterligare en tröskel som gör det lite lättare att förmedla saker jag så gärna delar med mig av.

Tjillevippen!

Kramar och reflektioner

Nu har jag jobbat hemma några veckor och tristessen över att vara själv stor del av dygnet gör sig påmind. Tror jag berörde detta tidigare också men det är verkligen konstigt hur vi människor fungerar. I normala fall får jag ju min sociala boost under en arbetsdag och min egentid därefter. Nu är det helt enkelt FÖR mycket egentid och när detta är över kommer jag att krama varenda kotte jag möter. Läs det igen. Jag kommer att krama varenda kotte jag möter.😍
Ja inte gran- och tallkottar utan er människor förstås. Jag inser nu, än mer, va närhet till andra människor betyder för oss individer.

Att ha mycket egentid betyder också mycket tid till att reflektera över många andra saker. Tar mig nu tid att ta in vad andra skriver om och funderar mycket på vad jag själv innerst inne egentligen tycker och tänker. Ofta dras man ju med i samtal, tex på jobbet, utan att hinna grunda sin egen tanke fullt ut.
Att unna sig tiden att reflektera är lyxigt. Det skapar även en trevlig känsla inom mig. Jag blir stärkt av att lyssna till mig själv på ett djupare sätt. Kanske är det för att jag ska stå ut med mig själv ett tag till.

När jag skriver blogginlägg har jag ofta tänkt på vad den som läser ska tycka. Men nu känns det annorlunda. Jag har ju alltid först och främst skrivit för min egen del i en form av dagboksfunderingar hemma på kammaren. Sen kom bloggen till efter branden och blev en del i den processen och då blev "min dagbok" lite offentlig eftersom jag behövde ett bollplank för att hantera känslorna. Det innebar att jag tänkte efter lite mer på hur jag lät fingrarna studsa på tangenterna. Sen kom ytterligare en platå i livet som gjorde att jag återgick till skrivandet på kammaren. Det var en tid då det kändes bäst så. Nu har jag återigen inspirerats av att skriva ner tankar, funderingar och små berättelser.
Jag inbillar mig att Elsa (barnbarnet) en dag ska tycka att det kanske är skoj att läsa om vad farmor hade för sig i livet.

Men nu åter till kramarna och närheten till andra människor. Lova mig att kramas mer när vi hittat en lösning på Coronavirusets hemlighet. Inga fjantiga jävla småkramar utan stora, varma, ordentliga kramar som lämnar avtryck, energi och kärlek.

Tjillevippen!!

Maj-björn 2019

Va roligt att så många har läst inlägget om möten med björnar tidigare i veckan.

Det är riktigt kul att vara tillbaka i bloggvärlden igen. Kommer väl inte att bli inlägg varje vecka men nån gång då och då om det kliar tillräckligt mycket i fingrarna. Men som det var tidigare kommer det förstås att handla om allt mellan himmel och jord. Högt och lågt, det jag vill dela just i den stunden.

Nu kanske jag kunnat berätta om vilken fruktansvärt tråkig långfredag jag hade i går men den är ju över nu så varför lägga mer energi på den. Nu är vi här och idag är det påskafton. Jag har varit till affären och provianterat för några dagar till. Det va väldigt lugnt på affären så det gick bra att hålla avstånd, som sig bör i dessa coronatider. Fy vilken otäck virussjukom det är och vilken jobbig situation vårt land har hamnat i, ja hela världen förresten. Vi får ta en dag i taget och vara rädda om varandra och hålla fast vid tron att det blir bra om vi hjälps åt.

Ja men då ska jag försöka dela den filmen på björnhonan med tre ungar som jag mötte i maj förra året. På filmen syns inte ungarna så bra men jag satt ihop snuttarna jag filmade med mobilen och avslutade med en stillbild på de tre juvelerna.
Det sägs att det inte är så ofta en björnhona får behålla alla sina tre ungar, av olika anledningar som jag inte tänker gå in på. Men i höstas sågs denna hona med sina tre ungar så så länge vet vi att de var kvar i alla fall. Nu får vi se om någon får syn på henne den här våren och om de fortfarande hänger ihop.

Nu är det bara att hålla tummarna att filmen laddas upp och att den går att se. Inget märkvärdigt men ändå....... Tjillevippen!

Å Glad Påsk!

Minnesvärda möten med björn i mina hemtrakter

Att åka mil efter mil på slingriga skogsvägar har jag älskat sedan jag var barn. Det var ett nöje hela familjen gillade och ofta gjorde tillsammans.

-Pappa ska vi åka å titta efter älg? 

Det var ofta frågan som resulterade i att hela familjen packade in sig i bilen och rullade ut på de vackra skogsvägarna. 

Jag har fortsatt med det hela mitt liv, med egna barn och nu gärna med barnbarnet. Vi kallar det ”snokrunda” nu för tiden och älgarna har bytts ut mot björnar.

Mitt intresse för att ”jaga björnen” med kameran startade för många år sedan då jag hade turen att få se en björn strax bortanför kyrkan i Oslättfors. Det var kvällen före midsommar och solen var på väg ned och skickade sina sista strålar in mellan tallstammarna. Jag skulle ta min vanliga kvällsrunda och bestämde mig för att åka mot Smörnäs den här gången. 

Då står han där på hygget, på vänster sida om vägen. Jag fumlar med telefonen (hade ingen kamera med den här gången) men inser att jag ska njuta av stunden i stället. Det jag minns mest av dessa sekunder är när den reser sig på bakbenen och försommarsolens låga strålar träffar den gyllene pälsen. Magiskt!

Den kvällen beställde jag en ny systemkamera. Ett gammalt fotointresse hade väckts till liv.

Sen har jag haft fortsatt tur. Men det är klart, jag gör många timmar bland stock och sten och på slingriga skogsvägar och det ger resultat.

Nästa stora björnhändelse, jag vill berätta om, var en påskafton då jag på ett mycket märkligt sätt träffade en relativt nyvaken nalle. Även det väster om Oslättfors. Jag hade fått nys om var den höll hus och for dit med kameran och satte mig på spaning. Timmarna gick, några fåglar fastnade på kameralinsen men nalle lyste med sin frånvaro. 

Kaffet rykte fortfarande när jag slog upp den sista skvätten ur termosen.

Till slut hade jag bestämt mig för att vända hemåt. Kaffet hade passerat hela systemet och resterna ville lämna kroppen så en kisspaus fick det bli innan hemfärd. Sätter  mig snett bakom bilen och ser plötsligt att det rör sig i bilens sidospegel. Då behagar han dyka upp, eller om det nu var en hon, vilket jag tror men jag är ingen expert. 

Där sitter jag bokstavligen med byxorna nere, kameran inne i bilen och nalle lugnt spatserande mot min bil. Jag borde blivit rädd, livrädd, men min enda tanke var att komma in i bilen och få tag i kameran.  Jag lyckas att snabbt och tyst åla mig in i bilen och hämta kameran. Men då är jag så exalterad att jag glömmer ställa om kameran så bilderna blir inte perfekta men vi får en stund tillsammans den dagen, nallen och jag.

Vi såg på varandra flera gånger och visste att ingen av oss, i den stunden,  var ett hot. (jag satt ju i bilen nu)  De små runda ögonen tittade då och då upp på mig liksom för att kolla att jag satt stilla och inte gjorde nåt dumt. Den var helt lugn och visade inga tecken på att vilja gå därifrån. Minnesvärt!

Nästa date som kan vara värd att berätta om är än mer speciell. Den hände våren 2019, och ger mig fortfarande ståpäls.

Kvällsrundan liter mot sitt slut. Jag har åkt några mil i bilen, det går inte att sitta ute på spaning nu för det är så fruktansvärt mycket mygg. Sett en älg bortanför Norrtjärn som jag tog några bilder på, så jag hade ju inte gått helt tom den här kvällen. 

Passerar Forsbergs i Råhällan och rullar någon kilometer till då jag får syn på en björnhona som lufsar i slänten utmed vägen. Inser att här gäller det att handla snabbt för att få ett fotominne, innan hon drar till skogs, så jag filmar henne genom vindrutan på bilen.

Men hon vill inte ge sig av. Hon återkommer gång på gång. Verkar vara lite irriterad på mig så jag rullar undan en bit och tar fram kameran. Känner mig lite olustig i kroppen, honan verkar inte vara tillfreds.

Jag tar några bilder och filmar henne igen, då gör hon ett utfall, tar tag i en stubbe som hon river ut på vägen och plötsligt inser min reptilhjärna att hon kanske har en unge med sig. Fattar inte varför jag inte tänkte på det först. Jag flyttar mig ytterligare lite längre bort och spanar samtidigt efter hennes unge. Jag minns att jag funderade över ett speciellt ljud som hela tiden hördes.

Då byter hon sida igen och jag tittar upp mot trädtopparna, jag uppfattar att ljudet kommer därifrån. Mycket riktigt,  där i en svajig sälg sitter hennes unge, nämen det är ju två, nej jag menar tre ungar som klänger sig fast i den veka trädstammen, fyra fem meter upp. Björnhonan ruskar på trädet och visar tydligt att hon vill ha ner ungarna och komma därifrån. 

Jag har backat undan och sitter en bra bit ifrån för att inte påverka händelse-förloppet för mycket. Det tycks inte hjälpa så jag åker därifrån och ger henne 15-20 min för att hon ska få ner kidsen och tryggt kunna lämna platsen. 

Men när jag återvänder kommer hon mot mig på två ben och visar klart och tydligt att det räcker nu, ungarna är kvar i trädet så jag respekterar hennes önskan och lämnar stället. Oerhört tacksam att jag inte kom gående eller på cykel i denna stund. 

Solen har för länge sen gått ner och jag vänder hemåt. Mäktigt!

Se sig själv på film

Usch för att höra och se sig själv på film, det är banne mig ingen höjdare. Just nu sitter jag halvt panikslagen över att jag inte har nån kontroll på vad jag givit mig in på. Men nu är fan satt i båten så då får jag ro honom iland.

Fasen jag trodde detta skulle va lätt som en plätt men tji fick jag.....

Nu sitter jag och klurar på om jag ska ta och dela en historia som jag skrev i Hillebygden i höstas om några av mina björnmöten.

Kan vara skoj att lägga ut den berättelsen här om nån mer vill läsa. Så för att lindra min panik över ljud och bild kommer jag att publicera en text som jag är nöjd med så kanske det känns lite bättre sen.

Tjillevippen!

Mobergskans återkomst i bloggvärlden

Hej, jag är tillbaka, för det kliar i fingrarna. Jag känner mig redo att ta upp mitt bloggande igen för att det är massor av tankar som måste få komma ner på skärmen. Jag har ju varit borta ett tag från detta och det har sin förklaring, som vi tar en annan gång.

Nu känner jag att det är ett måste för mig att öka användandet av sociala medier för att inte bli helt snurrig av detta Coronavirus som påverkar oss alla på något sätt. Mer eller mindre.

Som de flesta av er vet trivs ju jag utomordentligt bra med mig själv, sitter å tomglor i skogen, skapar i ateljén, pysslar i trädgården ja listan kan göras lång. Men NU, när jag MÅSTE distansera mig för att NÅN ANNAN (läs Corona) har bestämt det. Då är det inte så jäkla skoj längre. Å nu börjar det märkas på mig så därför kommer mina kontakter på sociala medier att väckas till liv och bli än viktigare för att jag ska känna att det är värt det. Värt att välja livet!

Oj det sista kanske lät lite dramatiskt men jag menar att det är viktigt att vi sätter hälsan främst och att vi inte får tappa tron på framtiden, för den kommer, det kommer att bli bra. Men kanske inte för alla av oss och för att de som drabbas allra värst inte ska bli fler än nödvändigt måste vi alla dra vårt strå till stacken. Både vad gäller att minska smittspridningen och i möjligaste mån stötta de företag som drabbas. Det är ingen lätt ekvation att lösa det här men jag gör så gott jag kan och det är det vi alla ska göra utifrån vår förmåga. Var rädd om varandra på alla sätt!