Fylleridag, middag och uppesittarkväll

Ja men dra på trissor nu var det dags för fylleridag igen. MrB va först ut och förärade mig med en vacumpackare. Sen blev det överaskningkorg från junior med massa godsaker samt middag på självaste dagen. På kvällskröken kom mina slavdrivare Slaktar-Fredde och Såg-Becke med sina mutor ;) Skämt å sido mycket gott i kylen blev det! En fin födelsedag!

Men dagen innan hade vi på jobbet varit på Erlandssons och ätit god mat. Jävligt god mat får jag lov att säga.

Här är hela gänget. Annika blev dock hemma med ett hål i huvvet som måste sys efter en vurpa på morgonen och Melissa som är hemma och är föräldraledig.

Så klämmer vi i med en uppesittarkväll då.... en lott till Elsa och en till Olle och Elsa vann en ny chans.

Tjillevippen!

 

Bilddagbok

Nu har det gått en tid igen, sen jag bloggade. Älskar ju att skriva men kommer mig inte för vissa perioder. Nu slänger jag in lite minnesbilder som påminner om vad som hänt de sista veckorna.

(Blev ett långt å segt inlägg, men bra för mig att minnas, läs om ni orkar)

Juni kom ju med så mycket sol och värme och många härliga badstunder. På den här bilden ser vi Elsa som gör en hårloop. Veckan efter midsommar visade badtermometern 27 grader.

Underbara veckor före och efter midsommar med medelhavsvärme.

I trädgården fick allt en sån otrolig fart och mycket blommade över innan jag hann blinka. Vi jobbade dessutom väldigt intensivt dessa veckor så största delen av dagarna satt jag fastklistrad vid dataskärmen i någon form av digital utbildning eller sammanträde.

Men på kvällarna cyklade jag upp till badet och tog mina kvällsdopp. Ibland var det tomt på stranden så man kunde kasta sig i naken, ibland, som på den här bilden, kunde det sitta några och kvällsmysa och se solen gå ner.

Ledig från fritids och jag jobbar hemma då kan Elsa hänga med mig om dagarna när "paranteserna" jobbar.  Paranteserna hänger med sen jag skrev nåt om föräldrar på engelska och stavningskontrollen spelade mig ett spratt.

Men även om jag hade mycket möten och utbildningar kunde vi unna oss lite lunchmys i trädgården vissa dagar. Elsa har ju lite svårt att sitta stilla några längre stunder så här blev det show på hög nivå.

Blompinnarna blev rekvisita och klädbytena många.

Sen blev det dags för en arbetsvecka på Gläntan. Då fick Elsa hänga med. Inte så skoj eftersom det inte va några fler jämnåriga med, men vi gjorde så gott vi kunde för att det skulle bli en rolig utflykt även för henne.

Bland annat återskapade vi ett foto som jag tog för 8 år sen. Elsa sitter på diskvagnen och är ca 8 månader vid sitt första besök på Gläntan. 

Nu åtta år senare är det som om diskvagnen har krympt, eller kan det vara Elsa som växt på sig? 

På grund av Corona-pandemin valde Elsa och jag att sova i stuga och vi hade ju ett fantastiskt väder så vi kunde mestadels vara ute och jobba. 

Nu är det dags för grillade hamburgare med gubbarna. Elsa gav Jörgen godkänt på grillningen och mumsade glatt i sig en burgare med tillbehör. Veteranerna i bakgrunden trivdes på Gläntan även denna gång. Kul att se dem tillsammans igen.

Som vanligt är jag uppe tidigt. Tar en förfrukost på trappen.

Undrar vem som ljuger mest?

Nu är vi hemma igen och det börjar bli dags att varva ner inför den stundande semestern. En utbildningsdag kvar och ett par dagar administration nästa vecka sen så går vi mot lediga dagar och det skulle ju inte falla mig in om den inleds med regn.

Jag hänger i alla fall upp min hammock/hängmatta på altanen ifall det går att sova ute nån natt framöver.

När jag ligger i hammocken ser jag in i växthuset där det växer som tusan. Tomaterna skjuter i höjden och gurkorna går redan att skörda. När man går in och tjyvar tomaterna sprids en härlig doft som påminner om vad som komma skall. När man kan ta en runda på morgonen och äta solvarma tomater innan man går till jobbet. 

Nu är det dags att packa ner hemmakontoret för en tid. Alla pärmar packas ned och skärmar och datorer likaså. Härligt med ett tomt köksbord igen. 3 månader har detta varit min arbetsplats och det lär fortsätta även en bit in på hösten ser det ut som.

Men nu så, klassisk veckotidning med massor av korsord, en kopp kaffe, eller va det te den där dagen. Minns ej. Men fick nyslungad honung så teet smakade ljuvligt med en sked honung i.

Men som jag befarade kom så regnet och jag fick en liten dipp i humöret.

Tvingade dock mig själv att gå upp i syrummet och sy lite fler flaggspel. Det här blev ett i lila toner med återbrukstyger från kusin Agneta så vad passade bättre än att ge det till henne.

Men dessa ljuvliga kvällar. Ljuset som nästan inte vill ge upp och ger växtligheterna nya färgnyanser. Nu kommer det lite regn var och varannan dag och det har blivit kallt på kvällar och nätter. Hoppas verkligen att värmen vänder åter så jag kan njuta ännu mer av sommaren.

Lite färg hann kroppen få innan regnet i alla fall. Snart stundar en ny pappavecka där farmor får rycka in som fritids ibland. En natt blir det även denna gång och vi nattsuddar nästan fram till midnatt. Alice trivs under Curatäcket tillsammans med Elsa. Alice har aldrig varit så förtjust i så barn men har alltid vakat och varit nära Elsa när det ska sovas.

Sommarlovsfrukost

Sommarlovspyssel när det regnar. Elsa gillar att vara kreativ så nu åker akvarellfärgerna fram. 

Det blev en bild till kusin Nellie den här gången.
Jag har plockat massor med smultron till Elsa dessa dagar men den här näven mölade jag i mig själv. Så jävla gött!

När man är ute på skogen kan man få syn på roliga saker. Det här däcket har förmodligen hängt med denna tall sen den var liten. Jag har passera där hundratals gånger men inte uppmärksammat det förrän just denna dag. Då blev det givetvis en bild tagen.

Talldäck eller däcktall?

Häromdagen for jag till Tomtnäs utanför Ockelbo och hälsade på Monica. En snabbvisit eftersom vädret inte var så skoj och vi bara umgås utomhus. Men kaffe, kaka och en pratstund hann vi med.

Tog en lång omväg hem på slingriga skogsvägar och kollade av tillgången på hjortron.

Nu sitter jag här, en förmiddag i juli, solen skiner och kaffet smakar toppen. Jag är glad och tacksam men lite ensam med min kopp. Men jag hoppas på fler dagar med solsken så jag kan bjuda hit några gäster på nybakta bullar och vi kan umgås lite i friska luften.

Det händer ju att det kommer förbi nån då och då och dessa stunder gläds jag mycket åt i dessa tider.

Jag brukar ju värna mycket om min egentid i vanliga fall, men nu är det lite FÖR mycket egentid..... Tänk att man aldrig blir nöjd.....😘 

Stor kram till Er som kikar in här lite då och då!

Tjillevippen!

Tacksamhet

Sov väldigt dåligt i natt, praktiskt taget inte alls. Satte fart på hjärnkontoret alldeles för sent igår kväll så det gick på högvarv till långt in på småtimmarna. Men det va inget jobbigt jag behövde hantera denna gång. Var bara olika vinklingar av tacksamhet.

Jag brukar varje dag försöka ta upp den tanken, ibland bara helt kort, hitta nåt vardagligt att vara tacksam över. Det sista halvåret har det blivit än mer viktigt att låta den tanken komma varje dag. Det finns ju alltid nåt och ibland massor av saker att vara just tacksam över.

 I går va en riktigt bra dag, när jag nu ser tillbaka på den. Jag vaknade tidigt och bakade av två fina surdegsbröd som jag förberett dagen innan. De hade fått vila i kylskåpet över natten och nu fick de jäsa klart på golvet i badrummet, golvvärmen gör susen för sista jäsningen. Bröden dekorsnittades och skjuts in i ugnen på 250 grader. De blev inte perfekta men jag kunde glädja mej åt att det smakade bra och det är ju faktiskt det viktigaste. Så varför inte vara tacksam för att jag fick den där surdegen av Fanny i vintras, tacksam för att jag hållit den vid liv och tacksam för de goda bröd som jag senare under dagen kunde dela med mig av.

Nu berörde vi det där andra som är så viktigt för mig. Att dela med sig! Det är så fint att dela med sig, vad det än må vara. Ord, saker, kunskap, muskelkraft  etc. Ok det blev en avvikelse från tacksamheten. Nä det blev det ju kanske inte alls, glädjen att dela med sig blir till tacksamhet hos den man delar med. Fint!

Mitt på dagen åkte jag till Gustavsängs tomatodling där jag mötte upp "lillebror" med delar av sin familj. Vi strosade runt, plockade tomater och handlade lite andra växter och avslutade vår lilla utflykt på Berglunds bageri i Kungsgården. En härlig eftermiddag där vi tacksamt nog hade vädrets makter med oss. Tyvärr slutade inte dagen på topp för alla. Ett äldre par for i diket med sin fina bil. Men de kunde vara tacksamma för att de inte blev skadade. 

På kvällen lämnade jag lite bröd och tomater till junior och där möttes jag av ett fullsatt bord med glada barn och vuxna som precis skulle äta hamburgare. Att se Elsa så glad tillsammans med sina kusiner och alla vuxna var en fröjd för själen. Tack för att ni finns!

Ja men nu börjar dagen lida mot sitt slut. Stannar till i Lillstugan, får ett glas vin och tar tacksamt emot massage av Erika innan jag cyklar hem i den kyliga sommarkvällen. Det har regnat lite under tiden och det doftar härligt av smultron och andra växter när jag vinglar fram på grusvägen som leder  hem.

Väl hemma kryper jag upp i soffan och sveper en filt om den svala kroppen. Tar ett glas vin och chattar lite med en fin vän. En person som verkligen inspirerar mig fast vi inte hörs så ofta. Men får mig att vara här och nu på ett skönt sätt och jag tror vi även hann med att prata lite om just tacksamhet. 

Ja det var det.......nu kan man ju komma ner på morgonen och sätta foten på en död näbbmus och välja att bli äcklad och arg på katterna eller känna tacksamhet för att de är friska och duktiga på att jaga. Jag väljer det sistnämnda, orkar liksom inte gå i taket över en död näbbmus.

Vill sluta detta inlägg med ett citat från en tjej jag följer på Instagram som även hon kommit fram till att hon inte orkade gå omkring och vara arg, ledsen, missunnsam etc......

"Lev lite för fan!"

Massor av kärlek till er som vill ha!

Att gå i farsans fotspår....

Ja att bokstavligen gå där farsan har gått som barn, tonåring, vuxen, gammal och nu även som avliden. Ja han går ju inte omkring avliden men hans aska finns där.

Jag har tänkt på det ofta när jag besöker Skarven, som stället heter, att här har farsan och hans syskon sprungit och lekt, kysst sina första förälskelser, plockat blommor, kört häst, satt potatis ja listan kan ju göras hur lång som hellst.
När farsan var liten bodde också farfar Wilhelms bror Hjalmar med familj i Skarven så de fanns även några kusiner till farsan att leka med. Även min mormors syster Maja Sjöberg med familj bodde där när farsan va liten.

Hela familjen annorlunda firar morsdag hos farsan

Det är många känslor som far genomkroppen när jag är där. När jag sitter vid bäcken där blåsipporna trängs om utrymmet i den sköna vårsolen. Dom strävar alla åt samma håll med sina kronblad utsträckta mot solen. När solen går ner kurar de ihop sina blad och liksom går i vila tills nästa vårdag då de får chansen att blomma ut en dag till.

Så gjorde nog alla som bodde i Skarven förr också. De klev upp på mornarna och gick ut till sina sysslor och strävade på sätt och vis mot samma håll för att få det hela att gå ihop. Några for fram på bruket och skötte sina sysslor och några kämpade på vid sina arrendetorp. Skolbarnen gick de fem kilometrarna fram till skolan på bruket och när skoldagen var över gick de hem igen förstås. En mil i benen varje dag. Ibland hade de en cykel "som de delade på". Två och två åkte de på cykeln halva vägen var, när de första paret cyklat till Berntsborg lämnade de cykeln där och gick resten, då kunde nästa syskonpar, som gått till Berntsborg, ta cykeln där och cykla resten av vägen fram till skolan. På vintern åkte de skidor eller spark. Det där va något som farsan alltid tjatade om när jag och brorsan var lata och ville ha skjuts nånstans.

När solen gick ner var det så dags att krypa in i sina stugor för nattens vila och för att orka en dag till. Precis som blåssippan i slänten vid bäcken.

Jag har plockat blåsippor vid bäcken nästan varje år i hela mitt liv. Gått på stigarna mellan åkrarna som fortfarande är öppna, en del av dom. Dragit fingrarna längs stenmurarna, gjort hoppsasteg och funderat i massor. Jag vet att syskonen inte alltid hade det så bra men jag tror ändå att det fanns mer glädje än sorg när de var små.

Hunden Bella var en hejjare på att plocka ägg. Hon hittade nämligen de ägg som de frigående hönsen tjuvvärpte på andra ställen än i sina reden. Enligt farsan bar hon äggen försiktigt i munnen fram till nån som kunde ta emot dem. Om hon kommit på det själv, eller om barnen lärt henne, det vet jag inte. Men att det var sant tvivlar jag inte en sekund på.

Ja minnena är många som dyker upp när jag är där nere. Farmors hallonbuskar har förvildat sig med åren men de är lika goda än idag och i år tog jag hem några skott. "Farmors" solvarma hallon i morgonfilen i sommar kommer att smaka mer än bra.

Nu bubblar det upp fler och fler minnen så jag kanske måste återkomma och skriva lite mer om den lilla byn Skarven där jag ofta går i farsans fotspår.

Tjillevippen

Minnesvärda möten med björn i mina hemtrakter

Att åka mil efter mil på slingriga skogsvägar har jag älskat sedan jag var barn. Det var ett nöje hela familjen gillade och ofta gjorde tillsammans.

-Pappa ska vi åka å titta efter älg? 

Det var ofta frågan som resulterade i att hela familjen packade in sig i bilen och rullade ut på de vackra skogsvägarna. 

Jag har fortsatt med det hela mitt liv, med egna barn och nu gärna med barnbarnet. Vi kallar det ”snokrunda” nu för tiden och älgarna har bytts ut mot björnar.

Mitt intresse för att ”jaga björnen” med kameran startade för många år sedan då jag hade turen att få se en björn strax bortanför kyrkan i Oslättfors. Det var kvällen före midsommar och solen var på väg ned och skickade sina sista strålar in mellan tallstammarna. Jag skulle ta min vanliga kvällsrunda och bestämde mig för att åka mot Smörnäs den här gången. 

Då står han där på hygget, på vänster sida om vägen. Jag fumlar med telefonen (hade ingen kamera med den här gången) men inser att jag ska njuta av stunden i stället. Det jag minns mest av dessa sekunder är när den reser sig på bakbenen och försommarsolens låga strålar träffar den gyllene pälsen. Magiskt!

Den kvällen beställde jag en ny systemkamera. Ett gammalt fotointresse hade väckts till liv.

Sen har jag haft fortsatt tur. Men det är klart, jag gör många timmar bland stock och sten och på slingriga skogsvägar och det ger resultat.

Nästa stora björnhändelse, jag vill berätta om, var en påskafton då jag på ett mycket märkligt sätt träffade en relativt nyvaken nalle. Även det väster om Oslättfors. Jag hade fått nys om var den höll hus och for dit med kameran och satte mig på spaning. Timmarna gick, några fåglar fastnade på kameralinsen men nalle lyste med sin frånvaro. 

Kaffet rykte fortfarande när jag slog upp den sista skvätten ur termosen.

Till slut hade jag bestämt mig för att vända hemåt. Kaffet hade passerat hela systemet och resterna ville lämna kroppen så en kisspaus fick det bli innan hemfärd. Sätter  mig snett bakom bilen och ser plötsligt att det rör sig i bilens sidospegel. Då behagar han dyka upp, eller om det nu var en hon, vilket jag tror men jag är ingen expert. 

Där sitter jag bokstavligen med byxorna nere, kameran inne i bilen och nalle lugnt spatserande mot min bil. Jag borde blivit rädd, livrädd, men min enda tanke var att komma in i bilen och få tag i kameran.  Jag lyckas att snabbt och tyst åla mig in i bilen och hämta kameran. Men då är jag så exalterad att jag glömmer ställa om kameran så bilderna blir inte perfekta men vi får en stund tillsammans den dagen, nallen och jag.

Vi såg på varandra flera gånger och visste att ingen av oss, i den stunden,  var ett hot. (jag satt ju i bilen nu)  De små runda ögonen tittade då och då upp på mig liksom för att kolla att jag satt stilla och inte gjorde nåt dumt. Den var helt lugn och visade inga tecken på att vilja gå därifrån. Minnesvärt!

Nästa date som kan vara värd att berätta om är än mer speciell. Den hände våren 2019, och ger mig fortfarande ståpäls.

Kvällsrundan liter mot sitt slut. Jag har åkt några mil i bilen, det går inte att sitta ute på spaning nu för det är så fruktansvärt mycket mygg. Sett en älg bortanför Norrtjärn som jag tog några bilder på, så jag hade ju inte gått helt tom den här kvällen. 

Passerar Forsbergs i Råhällan och rullar någon kilometer till då jag får syn på en björnhona som lufsar i slänten utmed vägen. Inser att här gäller det att handla snabbt för att få ett fotominne, innan hon drar till skogs, så jag filmar henne genom vindrutan på bilen.

Men hon vill inte ge sig av. Hon återkommer gång på gång. Verkar vara lite irriterad på mig så jag rullar undan en bit och tar fram kameran. Känner mig lite olustig i kroppen, honan verkar inte vara tillfreds.

Jag tar några bilder och filmar henne igen, då gör hon ett utfall, tar tag i en stubbe som hon river ut på vägen och plötsligt inser min reptilhjärna att hon kanske har en unge med sig. Fattar inte varför jag inte tänkte på det först. Jag flyttar mig ytterligare lite längre bort och spanar samtidigt efter hennes unge. Jag minns att jag funderade över ett speciellt ljud som hela tiden hördes.

Då byter hon sida igen och jag tittar upp mot trädtopparna, jag uppfattar att ljudet kommer därifrån. Mycket riktigt,  där i en svajig sälg sitter hennes unge, nämen det är ju två, nej jag menar tre ungar som klänger sig fast i den veka trädstammen, fyra fem meter upp. Björnhonan ruskar på trädet och visar tydligt att hon vill ha ner ungarna och komma därifrån. 

Jag har backat undan och sitter en bra bit ifrån för att inte påverka händelse-förloppet för mycket. Det tycks inte hjälpa så jag åker därifrån och ger henne 15-20 min för att hon ska få ner kidsen och tryggt kunna lämna platsen. 

Men när jag återvänder kommer hon mot mig på två ben och visar klart och tydligt att det räcker nu, ungarna är kvar i trädet så jag respekterar hennes önskan och lämnar stället. Oerhört tacksam att jag inte kom gående eller på cykel i denna stund. 

Solen har för länge sen gått ner och jag vänder hemåt. Mäktigt!

Novembers första vecka lider mot sitt slut

Det är söndag och det snöar ymning. Skogen är vit sen några dagar tillbaka. Skönt att det blivit lite ljusare igen. Det vita piggar upp.

Första snön kom denna vecka

Månadens första dag hade jag förmånen att delvis få jobba tillsammans med Stefan Barenfeld som gästade oss på en Studiekonferens med handikappförbunden. Han berättade för oss om olyckan och vägen tillbaka med hjälp av sitt intresse - Fisket! 

Jag snodde honom även på kvällen, då jag tog med honom till Oslättfors där han fick berätta mer om fisket tillsammans med Bernt Moberg som berättade om Testeboån. 45 personer kom och lyssnade vilket jag tyckte va jätteskoj.

Härligt också att få ta sig till jobbet i den nya bilen, rattvärmen sprider sig i mina händer och jag njuter av att det doftar nytt........

God choklad från Bilbolaget

Sen är det här en nagelvecka så jag jobbar på med kunder hela veckan och när fredagen kommer unnar jag mig en skön massage hos bästa Angelica. Gött å få bli lite omhändertagen och bortskämd en stund. Jag har också tagit ett viktigt samtal med min arbetsgivare - känns bra!

Tände några marchaller hos farsan samt gav honom ett hjärta i snön!

Den är alla helgons helg denna helg så farsan fick besök igår förstås. Mamma hade varit till mormor och morfar så jag tog farsan eftersom han finns ute i skogen. Att strö nåns aska där man tror att dom vill vara är en mycket speciell känsla. När jag gjorde det för drygt tre år sen blåste det lätt och lite av askan hamnade på mina fötter, som om farsan liksom ville hänga kvar vid mig på nåt sätt. Eller ville han inte bli lämnad där vi trodde? Ja hur det än var så va det så typisk farsan, att småjäklas in i det sista.

På dan igår tittade jag till stugan i Brännsågen och fick gräma mig lite över att jag inte hann måla färdigt!

Tjillevippen!