Minnesvärda möten med björn i mina hemtrakter

Att åka mil efter mil på slingriga skogsvägar har jag älskat sedan jag var barn. Det var ett nöje hela familjen gillade och ofta gjorde tillsammans.

-Pappa ska vi åka å titta efter älg? 

Det var ofta frågan som resulterade i att hela familjen packade in sig i bilen och rullade ut på de vackra skogsvägarna. 

Jag har fortsatt med det hela mitt liv, med egna barn och nu gärna med barnbarnet. Vi kallar det ”snokrunda” nu för tiden och älgarna har bytts ut mot björnar.

Mitt intresse för att ”jaga björnen” med kameran startade för många år sedan då jag hade turen att få se en björn strax bortanför kyrkan i Oslättfors. Det var kvällen före midsommar och solen var på väg ned och skickade sina sista strålar in mellan tallstammarna. Jag skulle ta min vanliga kvällsrunda och bestämde mig för att åka mot Smörnäs den här gången. 

Då står han där på hygget, på vänster sida om vägen. Jag fumlar med telefonen (hade ingen kamera med den här gången) men inser att jag ska njuta av stunden i stället. Det jag minns mest av dessa sekunder är när den reser sig på bakbenen och försommarsolens låga strålar träffar den gyllene pälsen. Magiskt!

Den kvällen beställde jag en ny systemkamera. Ett gammalt fotointresse hade väckts till liv.

Sen har jag haft fortsatt tur. Men det är klart, jag gör många timmar bland stock och sten och på slingriga skogsvägar och det ger resultat.

Nästa stora björnhändelse, jag vill berätta om, var en påskafton då jag på ett mycket märkligt sätt träffade en relativt nyvaken nalle. Även det väster om Oslättfors. Jag hade fått nys om var den höll hus och for dit med kameran och satte mig på spaning. Timmarna gick, några fåglar fastnade på kameralinsen men nalle lyste med sin frånvaro. 

Kaffet rykte fortfarande när jag slog upp den sista skvätten ur termosen.

Till slut hade jag bestämt mig för att vända hemåt. Kaffet hade passerat hela systemet och resterna ville lämna kroppen så en kisspaus fick det bli innan hemfärd. Sätter  mig snett bakom bilen och ser plötsligt att det rör sig i bilens sidospegel. Då behagar han dyka upp, eller om det nu var en hon, vilket jag tror men jag är ingen expert. 

Där sitter jag bokstavligen med byxorna nere, kameran inne i bilen och nalle lugnt spatserande mot min bil. Jag borde blivit rädd, livrädd, men min enda tanke var att komma in i bilen och få tag i kameran.  Jag lyckas att snabbt och tyst åla mig in i bilen och hämta kameran. Men då är jag så exalterad att jag glömmer ställa om kameran så bilderna blir inte perfekta men vi får en stund tillsammans den dagen, nallen och jag.

Vi såg på varandra flera gånger och visste att ingen av oss, i den stunden,  var ett hot. (jag satt ju i bilen nu)  De små runda ögonen tittade då och då upp på mig liksom för att kolla att jag satt stilla och inte gjorde nåt dumt. Den var helt lugn och visade inga tecken på att vilja gå därifrån. Minnesvärt!

Nästa date som kan vara värd att berätta om är än mer speciell. Den hände våren 2019, och ger mig fortfarande ståpäls.

Kvällsrundan liter mot sitt slut. Jag har åkt några mil i bilen, det går inte att sitta ute på spaning nu för det är så fruktansvärt mycket mygg. Sett en älg bortanför Norrtjärn som jag tog några bilder på, så jag hade ju inte gått helt tom den här kvällen. 

Passerar Forsbergs i Råhällan och rullar någon kilometer till då jag får syn på en björnhona som lufsar i slänten utmed vägen. Inser att här gäller det att handla snabbt för att få ett fotominne, innan hon drar till skogs, så jag filmar henne genom vindrutan på bilen.

Men hon vill inte ge sig av. Hon återkommer gång på gång. Verkar vara lite irriterad på mig så jag rullar undan en bit och tar fram kameran. Känner mig lite olustig i kroppen, honan verkar inte vara tillfreds.

Jag tar några bilder och filmar henne igen, då gör hon ett utfall, tar tag i en stubbe som hon river ut på vägen och plötsligt inser min reptilhjärna att hon kanske har en unge med sig. Fattar inte varför jag inte tänkte på det först. Jag flyttar mig ytterligare lite längre bort och spanar samtidigt efter hennes unge. Jag minns att jag funderade över ett speciellt ljud som hela tiden hördes.

Då byter hon sida igen och jag tittar upp mot trädtopparna, jag uppfattar att ljudet kommer därifrån. Mycket riktigt,  där i en svajig sälg sitter hennes unge, nämen det är ju två, nej jag menar tre ungar som klänger sig fast i den veka trädstammen, fyra fem meter upp. Björnhonan ruskar på trädet och visar tydligt att hon vill ha ner ungarna och komma därifrån. 

Jag har backat undan och sitter en bra bit ifrån för att inte påverka händelse-förloppet för mycket. Det tycks inte hjälpa så jag åker därifrån och ger henne 15-20 min för att hon ska få ner kidsen och tryggt kunna lämna platsen. 

Men när jag återvänder kommer hon mot mig på två ben och visar klart och tydligt att det räcker nu, ungarna är kvar i trädet så jag respekterar hennes önskan och lämnar stället. Oerhört tacksam att jag inte kom gående eller på cykel i denna stund. 

Solen har för länge sen gått ner och jag vänder hemåt. Mäktigt!