Eftersom jag själv har mått psykiskt dåligt till och från har jag givetvis många tankar kring detta. Sen jag erkände för mig själv för snart 20 år sen har jag aldrig haft nåt problem att prata om det. Men jag minns, från min barndom, hur vuxna då pratade om personer som mådde dåligt. De sa: Ja du vet det är nerverna, hen får väl rycka upp sig. Dom sa det också med ett hån i rösten som jag fortfarande kan känna obehag inför. Nedvärderande liksom, nä fy fan va dåligt jag mår av att tänka på hur de pratade.
Men det va just de vuxnas prat, när jag var liten, som gjorde att jag drog mig för att prata om det när jag kände av ångest första gångerna. Alltså shit va minnen som dyker upp när man sätter sig ner och skriver och funderar.
Sen gjorde jag en reflektion till i samband med att jag delade "Vardagspratet" på Facebook. Tror det blev tre likes och ingen delning av inlägget. Allmänt "skräp" på sociala medier delas hej vilt men så fort det handlar om psykisk ohälsa tycks det bli lite obekvämt att dela eller göra tummen upp. Nån kan ju tro att jag som delar också "är drabbad". Ja vi har fortfarande långt att gå när det gäller detta ämne. Det är fortfarande många som har svårt att förstå att det inte bara är att "rycka upp sig".
Pandemin som nu råder skapar även den psykisk ohälsa. Vi är många som jobbar hemma, många gamla är ensamma och isolerade och många är direkt drabbade av Covid-19 och är svårt sjuka.
Självklart är viruset vårt största hot och bekymmer men den psykiska ohälsan knackar även den på dörren och i många fall slår den hårt. Jag kan själv känna av oron att bli sjuk, att någon nära anhörig ska bli sjuk, att jag känner mig ensam eller att energin bara tar slut och allt känns hopplöst för ett tag.
Men jag tar mig då ut i skogen och lägger mig ned och tittar på molnen som dansar på himlen, tittar på björkarna som så sakteliga vecklar ut sina skira gröna löv i vårsolen, grantopparna som vajar i vinden och kanske ligger jag så nära vattnet att jag kan höra dess kluckande mot stenarna i strandkanten. Då återvänder tron och hoppet på att det snart kommer att bli bättre, snart kan vi umgås igen och ge varandra långa varma kramar.
Vet inte riktigt hur jag ska sluta det här inlägget. Om jag ska låta det gå i dur eller moll men det får nog bli i dur för jag måste försöka vara glad. Jag ska strax åka till Gläntan och träffa några kollegor och hoppas att jag får lite energi utav det. Energi att orka ett tag till att orka vara glad att orka LEVA.
Tjillevippen!!
Vardagsprat om psykisk ohälsa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar