Pandemi och psykisk ohälsa

Oj nu blev det tätt på given men det har sin förklaring det med. Igår kväll lyssnade jag på Vardagsprat som handlade om psykisk ohälsa och började fundera lite djupare på det, igen.
Eftersom jag själv har mått psykiskt dåligt till och från har jag givetvis många tankar kring detta. Sen jag erkände för mig själv för snart 20 år sen har jag aldrig haft nåt problem att prata om det. Men jag minns, från min barndom, hur vuxna då pratade om personer som mådde dåligt. De sa: Ja du vet det är nerverna, hen får väl rycka upp sig. Dom sa det också med ett hån i rösten som jag fortfarande kan känna obehag inför. Nedvärderande liksom, nä fy fan va dåligt jag mår av att tänka på hur de pratade.
Men det va just de vuxnas prat, när jag var liten, som gjorde att jag drog mig för att prata om det när jag kände av ångest första gångerna. Alltså shit va minnen som dyker upp när man sätter sig ner och skriver och funderar.

Sen gjorde jag en reflektion till i samband med att jag delade "Vardagspratet" på Facebook. Tror det blev tre likes och ingen delning av inlägget. Allmänt "skräp" på sociala medier delas hej vilt men så fort det handlar om psykisk ohälsa tycks det bli lite obekvämt att dela eller göra tummen upp.  Nån kan ju tro att jag som delar också "är drabbad". Ja vi har fortfarande långt att gå när det gäller detta ämne. Det är fortfarande många som har svårt att förstå att det inte bara är att "rycka upp sig".

Pandemin som nu råder skapar även den psykisk ohälsa. Vi är många som jobbar hemma, många gamla är ensamma och isolerade och många är direkt drabbade av Covid-19 och är svårt sjuka.
Självklart är viruset vårt största hot och bekymmer men den psykiska ohälsan knackar även den på dörren och i många fall slår den hårt. Jag kan själv känna av oron att bli sjuk, att någon nära anhörig ska bli sjuk, att jag känner mig ensam eller att energin bara tar slut och allt känns hopplöst för ett tag.

Men jag tar mig då ut i skogen och lägger mig ned och tittar på molnen som dansar på himlen, tittar på björkarna som så sakteliga vecklar ut sina skira gröna löv i vårsolen, grantopparna som vajar i vinden och kanske ligger jag så nära vattnet att jag kan höra dess kluckande mot stenarna i strandkanten. Då återvänder tron och hoppet på att det snart kommer att bli bättre, snart kan vi umgås igen och ge varandra långa varma kramar.

Vet inte riktigt hur jag ska sluta det här inlägget. Om jag ska låta det gå i dur eller moll men det får nog bli i dur för jag måste försöka vara glad. Jag ska strax åka till Gläntan och träffa några kollegor och hoppas att jag får lite energi utav det. Energi att orka ett tag till att orka vara glad att orka LEVA.

Tjillevippen!!


Vardagsprat om psykisk ohälsa

Jag är en "periodare"

En bild från Testeboån

Satt i går och tänkte på vad jag skulle skriva om härnäst, det var ju två veckor sen sist och jag lovade ju mig själv att försöka hålla liv i bloggen ett tag. Åtminstone under denna svåra tid vi går igenom nu med pandemin. Ibland tar min oro och rädsla över för ett ögonblick och jag blir smått handlingsförlamad. Men då får jag ta till mina små knep och ett av dom är ju spriten. Nä, fel fel fel, den har jag inget problem med utan en ganska sund hållning till. Men jag är "periodare" i det kreativa skapandet.

Hönsen skapar äggen, jag skapade korgen!

Alltså, jag är såå fruktansvärt nyfiken på allt som har med skapande att göra så jag vill prova allt. Å jag gör det, provar massor och fastnar för en del grejer, som jag då går all in på under en period. Sen kan jag falla tillbaka på nåt jag gjort tidigare under en period, sen blir jag nyfiken på nåt nytt jag måste testa, sen tillbaka till nåt gammalt och invant,  ja så håller det på. Har gjort så i hela mitt. Skapandeprocessen pågår ständigt i mig men teknikerna och materialen lever i perioder. 

Ibland har jag funderat på vad som skulle hänt om jag verkligen gått in för en sak till hundra procent och blivit riktigt bra på nåt av allt jag provat? Hade jag kunnat "bli nåt" som de sa när jag var liten?

Nä vet ni, jag tror inte det. Jag tror verkligen inte att jag är den typen. Jag är och förblir en nyfiken "periodare" som kan lite om mycket inom den kreativa världen och det är det som ger mig glädje och en känsla av eufori när jag förstår en teknik, ett materials formspråk, etc. Sen är det liksom klart, för stunden, och så går jag vidare. Ofta går jag vidare genom att inspirera andra att prova samma sak. Att dela med mig av det jag nyss upptäckt gör mig minst lika glädjefylld. Då har min nyfikenhet fått en andra mening liksom.

I yrkeslivet har jag inte alls varit lika "nyfiken". Kanske hamnade jag ganska rätt där från början och blev det jag blev! Men det stämmer ju inte riktigt. Jag skulle ju bli textillärare men blev siffernörd i stället och sen blev det folkbildning för hela slanten. Men ändå helt klart med en röd tråd rakt igenom.

En del av min kreativitet har ju också givit mig ett extra yrke.

Det här skulle jag kunna skriva massor om, och vet ni en annan sak, även skrivandet är ju ett skapande som också ger energi och en slags trygghet att forma sina tankar i ord som sparas i nån form. Ett skapande som görs med versaler och gemener och kan delas med andra eller bara finnas kvar som minne för en själv. När tankar kommer ner i textform blir de liksom lite enklare att hantera, framförallt om det är tankar av det lite mörkare slaget.

Ja den skapande process som jag tror finns i oss alla, mer eller mindre, är något vi ska vara rädda om och låta blomma ut, för det är den magiska kraften vi behöver nu för att ta oss igenom denna oroliga tid.

Var rädd om varandra och utforska skapandet i alla dess former.

Tjillevippen!

Här kan ni se ett nytt klipp från ABF Agera och Hannas serie Jordnära

Att gå i farsans fotspår....

Ja att bokstavligen gå där farsan har gått som barn, tonåring, vuxen, gammal och nu även som avliden. Ja han går ju inte omkring avliden men hans aska finns där.

Jag har tänkt på det ofta när jag besöker Skarven, som stället heter, att här har farsan och hans syskon sprungit och lekt, kysst sina första förälskelser, plockat blommor, kört häst, satt potatis ja listan kan ju göras hur lång som hellst.
När farsan var liten bodde också farfar Wilhelms bror Hjalmar med familj i Skarven så de fanns även några kusiner till farsan att leka med. Även min mormors syster Maja Sjöberg med familj bodde där när farsan va liten.

Hela familjen annorlunda firar morsdag hos farsan

Det är många känslor som far genomkroppen när jag är där. När jag sitter vid bäcken där blåsipporna trängs om utrymmet i den sköna vårsolen. Dom strävar alla åt samma håll med sina kronblad utsträckta mot solen. När solen går ner kurar de ihop sina blad och liksom går i vila tills nästa vårdag då de får chansen att blomma ut en dag till.

Så gjorde nog alla som bodde i Skarven förr också. De klev upp på mornarna och gick ut till sina sysslor och strävade på sätt och vis mot samma håll för att få det hela att gå ihop. Några for fram på bruket och skötte sina sysslor och några kämpade på vid sina arrendetorp. Skolbarnen gick de fem kilometrarna fram till skolan på bruket och när skoldagen var över gick de hem igen förstås. En mil i benen varje dag. Ibland hade de en cykel "som de delade på". Två och två åkte de på cykeln halva vägen var, när de första paret cyklat till Berntsborg lämnade de cykeln där och gick resten, då kunde nästa syskonpar, som gått till Berntsborg, ta cykeln där och cykla resten av vägen fram till skolan. På vintern åkte de skidor eller spark. Det där va något som farsan alltid tjatade om när jag och brorsan var lata och ville ha skjuts nånstans.

När solen gick ner var det så dags att krypa in i sina stugor för nattens vila och för att orka en dag till. Precis som blåssippan i slänten vid bäcken.

Jag har plockat blåsippor vid bäcken nästan varje år i hela mitt liv. Gått på stigarna mellan åkrarna som fortfarande är öppna, en del av dom. Dragit fingrarna längs stenmurarna, gjort hoppsasteg och funderat i massor. Jag vet att syskonen inte alltid hade det så bra men jag tror ändå att det fanns mer glädje än sorg när de var små.

Hunden Bella var en hejjare på att plocka ägg. Hon hittade nämligen de ägg som de frigående hönsen tjuvvärpte på andra ställen än i sina reden. Enligt farsan bar hon äggen försiktigt i munnen fram till nån som kunde ta emot dem. Om hon kommit på det själv, eller om barnen lärt henne, det vet jag inte. Men att det var sant tvivlar jag inte en sekund på.

Ja minnena är många som dyker upp när jag är där nere. Farmors hallonbuskar har förvildat sig med åren men de är lika goda än idag och i år tog jag hem några skott. "Farmors" solvarma hallon i morgonfilen i sommar kommer att smaka mer än bra.

Nu bubblar det upp fler och fler minnen så jag kanske måste återkomma och skriva lite mer om den lilla byn Skarven där jag ofta går i farsans fotspår.

Tjillevippen

Nu finns det ingen återvändo

Som jag nämnde i något tidigare inlägg har jag fått jobba lite med mig själv i det faktum att jag ska synas och höras på ett Youtubeklipp om bokashi. Det var med glädje jag först tackade ja till att låta mig filmas, tänkte att det skulle vara lika  kul som att hålla en presentation live. Jag gillar ju att förmedla det jag själv brinner för. Men att det sedan skulle visa sig vara jättejobbigt att se och höra sig själv va inte något jag hade med i beräkningen.

Men efter att ha filmat mig själv några gånger och förlikat mig med att jag inte blir bättre än så här i bild så bestämde jag mig för att släppa prestationsångesten och låta det bli som det blir. Det viktiga är ju ändå att väcka intresse om, i det här fallet, bokashi. Kanske blir det även lite mer så småningom.

Som ett led i att jobba vidare med mig själv kommer jag att dela en länk till filmklippet här nedan så ni kan gå in och titta. Följ sedan gärna ABF Gästrikebygdens egen kanal AGERA där det löpande kommer att sändas korta folkbildande filmer om många olika ämnen. Hannas serie, där jag medverkar, heter Jordnära och kommer att vara kopplat till uteliv och natur.

Där tog jag då ytterligare ett steg i livet. Kanske inte så stort men jag gjorde ändå nåt annat än det jag gör i vanliga fall och kanske har jag nu klivit över ytterligare en tröskel som gör det lite lättare att förmedla saker jag så gärna delar med mig av.

Tjillevippen!

Kramar och reflektioner

Nu har jag jobbat hemma några veckor och tristessen över att vara själv stor del av dygnet gör sig påmind. Tror jag berörde detta tidigare också men det är verkligen konstigt hur vi människor fungerar. I normala fall får jag ju min sociala boost under en arbetsdag och min egentid därefter. Nu är det helt enkelt FÖR mycket egentid och när detta är över kommer jag att krama varenda kotte jag möter. Läs det igen. Jag kommer att krama varenda kotte jag möter.😍
Ja inte gran- och tallkottar utan er människor förstås. Jag inser nu, än mer, va närhet till andra människor betyder för oss individer.

Att ha mycket egentid betyder också mycket tid till att reflektera över många andra saker. Tar mig nu tid att ta in vad andra skriver om och funderar mycket på vad jag själv innerst inne egentligen tycker och tänker. Ofta dras man ju med i samtal, tex på jobbet, utan att hinna grunda sin egen tanke fullt ut.
Att unna sig tiden att reflektera är lyxigt. Det skapar även en trevlig känsla inom mig. Jag blir stärkt av att lyssna till mig själv på ett djupare sätt. Kanske är det för att jag ska stå ut med mig själv ett tag till.

När jag skriver blogginlägg har jag ofta tänkt på vad den som läser ska tycka. Men nu känns det annorlunda. Jag har ju alltid först och främst skrivit för min egen del i en form av dagboksfunderingar hemma på kammaren. Sen kom bloggen till efter branden och blev en del i den processen och då blev "min dagbok" lite offentlig eftersom jag behövde ett bollplank för att hantera känslorna. Det innebar att jag tänkte efter lite mer på hur jag lät fingrarna studsa på tangenterna. Sen kom ytterligare en platå i livet som gjorde att jag återgick till skrivandet på kammaren. Det var en tid då det kändes bäst så. Nu har jag återigen inspirerats av att skriva ner tankar, funderingar och små berättelser.
Jag inbillar mig att Elsa (barnbarnet) en dag ska tycka att det kanske är skoj att läsa om vad farmor hade för sig i livet.

Men nu åter till kramarna och närheten till andra människor. Lova mig att kramas mer när vi hittat en lösning på Coronavirusets hemlighet. Inga fjantiga jävla småkramar utan stora, varma, ordentliga kramar som lämnar avtryck, energi och kärlek.

Tjillevippen!!

Maj-björn 2019

Va roligt att så många har läst inlägget om möten med björnar tidigare i veckan.

Det är riktigt kul att vara tillbaka i bloggvärlden igen. Kommer väl inte att bli inlägg varje vecka men nån gång då och då om det kliar tillräckligt mycket i fingrarna. Men som det var tidigare kommer det förstås att handla om allt mellan himmel och jord. Högt och lågt, det jag vill dela just i den stunden.

Nu kanske jag kunnat berätta om vilken fruktansvärt tråkig långfredag jag hade i går men den är ju över nu så varför lägga mer energi på den. Nu är vi här och idag är det påskafton. Jag har varit till affären och provianterat för några dagar till. Det va väldigt lugnt på affären så det gick bra att hålla avstånd, som sig bör i dessa coronatider. Fy vilken otäck virussjukom det är och vilken jobbig situation vårt land har hamnat i, ja hela världen förresten. Vi får ta en dag i taget och vara rädda om varandra och hålla fast vid tron att det blir bra om vi hjälps åt.

Ja men då ska jag försöka dela den filmen på björnhonan med tre ungar som jag mötte i maj förra året. På filmen syns inte ungarna så bra men jag satt ihop snuttarna jag filmade med mobilen och avslutade med en stillbild på de tre juvelerna.
Det sägs att det inte är så ofta en björnhona får behålla alla sina tre ungar, av olika anledningar som jag inte tänker gå in på. Men i höstas sågs denna hona med sina tre ungar så så länge vet vi att de var kvar i alla fall. Nu får vi se om någon får syn på henne den här våren och om de fortfarande hänger ihop.

Nu är det bara att hålla tummarna att filmen laddas upp och att den går att se. Inget märkvärdigt men ändå....... Tjillevippen!

Å Glad Påsk!

Minnesvärda möten med björn i mina hemtrakter

Att åka mil efter mil på slingriga skogsvägar har jag älskat sedan jag var barn. Det var ett nöje hela familjen gillade och ofta gjorde tillsammans.

-Pappa ska vi åka å titta efter älg? 

Det var ofta frågan som resulterade i att hela familjen packade in sig i bilen och rullade ut på de vackra skogsvägarna. 

Jag har fortsatt med det hela mitt liv, med egna barn och nu gärna med barnbarnet. Vi kallar det ”snokrunda” nu för tiden och älgarna har bytts ut mot björnar.

Mitt intresse för att ”jaga björnen” med kameran startade för många år sedan då jag hade turen att få se en björn strax bortanför kyrkan i Oslättfors. Det var kvällen före midsommar och solen var på väg ned och skickade sina sista strålar in mellan tallstammarna. Jag skulle ta min vanliga kvällsrunda och bestämde mig för att åka mot Smörnäs den här gången. 

Då står han där på hygget, på vänster sida om vägen. Jag fumlar med telefonen (hade ingen kamera med den här gången) men inser att jag ska njuta av stunden i stället. Det jag minns mest av dessa sekunder är när den reser sig på bakbenen och försommarsolens låga strålar träffar den gyllene pälsen. Magiskt!

Den kvällen beställde jag en ny systemkamera. Ett gammalt fotointresse hade väckts till liv.

Sen har jag haft fortsatt tur. Men det är klart, jag gör många timmar bland stock och sten och på slingriga skogsvägar och det ger resultat.

Nästa stora björnhändelse, jag vill berätta om, var en påskafton då jag på ett mycket märkligt sätt träffade en relativt nyvaken nalle. Även det väster om Oslättfors. Jag hade fått nys om var den höll hus och for dit med kameran och satte mig på spaning. Timmarna gick, några fåglar fastnade på kameralinsen men nalle lyste med sin frånvaro. 

Kaffet rykte fortfarande när jag slog upp den sista skvätten ur termosen.

Till slut hade jag bestämt mig för att vända hemåt. Kaffet hade passerat hela systemet och resterna ville lämna kroppen så en kisspaus fick det bli innan hemfärd. Sätter  mig snett bakom bilen och ser plötsligt att det rör sig i bilens sidospegel. Då behagar han dyka upp, eller om det nu var en hon, vilket jag tror men jag är ingen expert. 

Där sitter jag bokstavligen med byxorna nere, kameran inne i bilen och nalle lugnt spatserande mot min bil. Jag borde blivit rädd, livrädd, men min enda tanke var att komma in i bilen och få tag i kameran.  Jag lyckas att snabbt och tyst åla mig in i bilen och hämta kameran. Men då är jag så exalterad att jag glömmer ställa om kameran så bilderna blir inte perfekta men vi får en stund tillsammans den dagen, nallen och jag.

Vi såg på varandra flera gånger och visste att ingen av oss, i den stunden,  var ett hot. (jag satt ju i bilen nu)  De små runda ögonen tittade då och då upp på mig liksom för att kolla att jag satt stilla och inte gjorde nåt dumt. Den var helt lugn och visade inga tecken på att vilja gå därifrån. Minnesvärt!

Nästa date som kan vara värd att berätta om är än mer speciell. Den hände våren 2019, och ger mig fortfarande ståpäls.

Kvällsrundan liter mot sitt slut. Jag har åkt några mil i bilen, det går inte att sitta ute på spaning nu för det är så fruktansvärt mycket mygg. Sett en älg bortanför Norrtjärn som jag tog några bilder på, så jag hade ju inte gått helt tom den här kvällen. 

Passerar Forsbergs i Råhällan och rullar någon kilometer till då jag får syn på en björnhona som lufsar i slänten utmed vägen. Inser att här gäller det att handla snabbt för att få ett fotominne, innan hon drar till skogs, så jag filmar henne genom vindrutan på bilen.

Men hon vill inte ge sig av. Hon återkommer gång på gång. Verkar vara lite irriterad på mig så jag rullar undan en bit och tar fram kameran. Känner mig lite olustig i kroppen, honan verkar inte vara tillfreds.

Jag tar några bilder och filmar henne igen, då gör hon ett utfall, tar tag i en stubbe som hon river ut på vägen och plötsligt inser min reptilhjärna att hon kanske har en unge med sig. Fattar inte varför jag inte tänkte på det först. Jag flyttar mig ytterligare lite längre bort och spanar samtidigt efter hennes unge. Jag minns att jag funderade över ett speciellt ljud som hela tiden hördes.

Då byter hon sida igen och jag tittar upp mot trädtopparna, jag uppfattar att ljudet kommer därifrån. Mycket riktigt,  där i en svajig sälg sitter hennes unge, nämen det är ju två, nej jag menar tre ungar som klänger sig fast i den veka trädstammen, fyra fem meter upp. Björnhonan ruskar på trädet och visar tydligt att hon vill ha ner ungarna och komma därifrån. 

Jag har backat undan och sitter en bra bit ifrån för att inte påverka händelse-förloppet för mycket. Det tycks inte hjälpa så jag åker därifrån och ger henne 15-20 min för att hon ska få ner kidsen och tryggt kunna lämna platsen. 

Men när jag återvänder kommer hon mot mig på två ben och visar klart och tydligt att det räcker nu, ungarna är kvar i trädet så jag respekterar hennes önskan och lämnar stället. Oerhört tacksam att jag inte kom gående eller på cykel i denna stund. 

Solen har för länge sen gått ner och jag vänder hemåt. Mäktigt!

Se sig själv på film

Usch för att höra och se sig själv på film, det är banne mig ingen höjdare. Just nu sitter jag halvt panikslagen över att jag inte har nån kontroll på vad jag givit mig in på. Men nu är fan satt i båten så då får jag ro honom iland.

Fasen jag trodde detta skulle va lätt som en plätt men tji fick jag.....

Nu sitter jag och klurar på om jag ska ta och dela en historia som jag skrev i Hillebygden i höstas om några av mina björnmöten.

Kan vara skoj att lägga ut den berättelsen här om nån mer vill läsa. Så för att lindra min panik över ljud och bild kommer jag att publicera en text som jag är nöjd med så kanske det känns lite bättre sen.

Tjillevippen!