Hajk med Elsa

I två dagar har Elsa och jag gjort skogen tillsammans. Fikat, vilat, vandrat, lagat mat och bara myst. Det va så otroligt fint båda kvällarna och vi tog massor av bilder. Vi var dock fram till civilisationen en dag och käkade sushi. Sista kvällen grillade vi burgare vid Mövens. Det blåste som sjutton så det fick bli engångsgrill som vi sen kunde släcka i vattnet och ta med oss hem. Plockade även hem en hel del sopor efter andra.

Bilddagbok

Nu har det gått en tid igen, sen jag bloggade. Älskar ju att skriva men kommer mig inte för vissa perioder. Nu slänger jag in lite minnesbilder som påminner om vad som hänt de sista veckorna.

(Blev ett långt å segt inlägg, men bra för mig att minnas, läs om ni orkar)

Juni kom ju med så mycket sol och värme och många härliga badstunder. På den här bilden ser vi Elsa som gör en hårloop. Veckan efter midsommar visade badtermometern 27 grader.

Underbara veckor före och efter midsommar med medelhavsvärme.

I trädgården fick allt en sån otrolig fart och mycket blommade över innan jag hann blinka. Vi jobbade dessutom väldigt intensivt dessa veckor så största delen av dagarna satt jag fastklistrad vid dataskärmen i någon form av digital utbildning eller sammanträde.

Men på kvällarna cyklade jag upp till badet och tog mina kvällsdopp. Ibland var det tomt på stranden så man kunde kasta sig i naken, ibland, som på den här bilden, kunde det sitta några och kvällsmysa och se solen gå ner.

Ledig från fritids och jag jobbar hemma då kan Elsa hänga med mig om dagarna när "paranteserna" jobbar.  Paranteserna hänger med sen jag skrev nåt om föräldrar på engelska och stavningskontrollen spelade mig ett spratt.

Men även om jag hade mycket möten och utbildningar kunde vi unna oss lite lunchmys i trädgården vissa dagar. Elsa har ju lite svårt att sitta stilla några längre stunder så här blev det show på hög nivå.

Blompinnarna blev rekvisita och klädbytena många.

Sen blev det dags för en arbetsvecka på Gläntan. Då fick Elsa hänga med. Inte så skoj eftersom det inte va några fler jämnåriga med, men vi gjorde så gott vi kunde för att det skulle bli en rolig utflykt även för henne.

Bland annat återskapade vi ett foto som jag tog för 8 år sen. Elsa sitter på diskvagnen och är ca 8 månader vid sitt första besök på Gläntan. 

Nu åtta år senare är det som om diskvagnen har krympt, eller kan det vara Elsa som växt på sig? 

På grund av Corona-pandemin valde Elsa och jag att sova i stuga och vi hade ju ett fantastiskt väder så vi kunde mestadels vara ute och jobba. 

Nu är det dags för grillade hamburgare med gubbarna. Elsa gav Jörgen godkänt på grillningen och mumsade glatt i sig en burgare med tillbehör. Veteranerna i bakgrunden trivdes på Gläntan även denna gång. Kul att se dem tillsammans igen.

Som vanligt är jag uppe tidigt. Tar en förfrukost på trappen.

Undrar vem som ljuger mest?

Nu är vi hemma igen och det börjar bli dags att varva ner inför den stundande semestern. En utbildningsdag kvar och ett par dagar administration nästa vecka sen så går vi mot lediga dagar och det skulle ju inte falla mig in om den inleds med regn.

Jag hänger i alla fall upp min hammock/hängmatta på altanen ifall det går att sova ute nån natt framöver.

När jag ligger i hammocken ser jag in i växthuset där det växer som tusan. Tomaterna skjuter i höjden och gurkorna går redan att skörda. När man går in och tjyvar tomaterna sprids en härlig doft som påminner om vad som komma skall. När man kan ta en runda på morgonen och äta solvarma tomater innan man går till jobbet. 

Nu är det dags att packa ner hemmakontoret för en tid. Alla pärmar packas ned och skärmar och datorer likaså. Härligt med ett tomt köksbord igen. 3 månader har detta varit min arbetsplats och det lär fortsätta även en bit in på hösten ser det ut som.

Men nu så, klassisk veckotidning med massor av korsord, en kopp kaffe, eller va det te den där dagen. Minns ej. Men fick nyslungad honung så teet smakade ljuvligt med en sked honung i.

Men som jag befarade kom så regnet och jag fick en liten dipp i humöret.

Tvingade dock mig själv att gå upp i syrummet och sy lite fler flaggspel. Det här blev ett i lila toner med återbrukstyger från kusin Agneta så vad passade bättre än att ge det till henne.

Men dessa ljuvliga kvällar. Ljuset som nästan inte vill ge upp och ger växtligheterna nya färgnyanser. Nu kommer det lite regn var och varannan dag och det har blivit kallt på kvällar och nätter. Hoppas verkligen att värmen vänder åter så jag kan njuta ännu mer av sommaren.

Lite färg hann kroppen få innan regnet i alla fall. Snart stundar en ny pappavecka där farmor får rycka in som fritids ibland. En natt blir det även denna gång och vi nattsuddar nästan fram till midnatt. Alice trivs under Curatäcket tillsammans med Elsa. Alice har aldrig varit så förtjust i så barn men har alltid vakat och varit nära Elsa när det ska sovas.

Sommarlovsfrukost

Sommarlovspyssel när det regnar. Elsa gillar att vara kreativ så nu åker akvarellfärgerna fram. 

Det blev en bild till kusin Nellie den här gången.
Jag har plockat massor med smultron till Elsa dessa dagar men den här näven mölade jag i mig själv. Så jävla gött!

När man är ute på skogen kan man få syn på roliga saker. Det här däcket har förmodligen hängt med denna tall sen den var liten. Jag har passera där hundratals gånger men inte uppmärksammat det förrän just denna dag. Då blev det givetvis en bild tagen.

Talldäck eller däcktall?

Häromdagen for jag till Tomtnäs utanför Ockelbo och hälsade på Monica. En snabbvisit eftersom vädret inte var så skoj och vi bara umgås utomhus. Men kaffe, kaka och en pratstund hann vi med.

Tog en lång omväg hem på slingriga skogsvägar och kollade av tillgången på hjortron.

Nu sitter jag här, en förmiddag i juli, solen skiner och kaffet smakar toppen. Jag är glad och tacksam men lite ensam med min kopp. Men jag hoppas på fler dagar med solsken så jag kan bjuda hit några gäster på nybakta bullar och vi kan umgås lite i friska luften.

Det händer ju att det kommer förbi nån då och då och dessa stunder gläds jag mycket åt i dessa tider.

Jag brukar ju värna mycket om min egentid i vanliga fall, men nu är det lite FÖR mycket egentid..... Tänk att man aldrig blir nöjd.....😘 

Stor kram till Er som kikar in här lite då och då!

Tjillevippen!

Tacksamhet

Sov väldigt dåligt i natt, praktiskt taget inte alls. Satte fart på hjärnkontoret alldeles för sent igår kväll så det gick på högvarv till långt in på småtimmarna. Men det va inget jobbigt jag behövde hantera denna gång. Var bara olika vinklingar av tacksamhet.

Jag brukar varje dag försöka ta upp den tanken, ibland bara helt kort, hitta nåt vardagligt att vara tacksam över. Det sista halvåret har det blivit än mer viktigt att låta den tanken komma varje dag. Det finns ju alltid nåt och ibland massor av saker att vara just tacksam över.

 I går va en riktigt bra dag, när jag nu ser tillbaka på den. Jag vaknade tidigt och bakade av två fina surdegsbröd som jag förberett dagen innan. De hade fått vila i kylskåpet över natten och nu fick de jäsa klart på golvet i badrummet, golvvärmen gör susen för sista jäsningen. Bröden dekorsnittades och skjuts in i ugnen på 250 grader. De blev inte perfekta men jag kunde glädja mej åt att det smakade bra och det är ju faktiskt det viktigaste. Så varför inte vara tacksam för att jag fick den där surdegen av Fanny i vintras, tacksam för att jag hållit den vid liv och tacksam för de goda bröd som jag senare under dagen kunde dela med mig av.

Nu berörde vi det där andra som är så viktigt för mig. Att dela med sig! Det är så fint att dela med sig, vad det än må vara. Ord, saker, kunskap, muskelkraft  etc. Ok det blev en avvikelse från tacksamheten. Nä det blev det ju kanske inte alls, glädjen att dela med sig blir till tacksamhet hos den man delar med. Fint!

Mitt på dagen åkte jag till Gustavsängs tomatodling där jag mötte upp "lillebror" med delar av sin familj. Vi strosade runt, plockade tomater och handlade lite andra växter och avslutade vår lilla utflykt på Berglunds bageri i Kungsgården. En härlig eftermiddag där vi tacksamt nog hade vädrets makter med oss. Tyvärr slutade inte dagen på topp för alla. Ett äldre par for i diket med sin fina bil. Men de kunde vara tacksamma för att de inte blev skadade. 

På kvällen lämnade jag lite bröd och tomater till junior och där möttes jag av ett fullsatt bord med glada barn och vuxna som precis skulle äta hamburgare. Att se Elsa så glad tillsammans med sina kusiner och alla vuxna var en fröjd för själen. Tack för att ni finns!

Ja men nu börjar dagen lida mot sitt slut. Stannar till i Lillstugan, får ett glas vin och tar tacksamt emot massage av Erika innan jag cyklar hem i den kyliga sommarkvällen. Det har regnat lite under tiden och det doftar härligt av smultron och andra växter när jag vinglar fram på grusvägen som leder  hem.

Väl hemma kryper jag upp i soffan och sveper en filt om den svala kroppen. Tar ett glas vin och chattar lite med en fin vän. En person som verkligen inspirerar mig fast vi inte hörs så ofta. Men får mig att vara här och nu på ett skönt sätt och jag tror vi även hann med att prata lite om just tacksamhet. 

Ja det var det.......nu kan man ju komma ner på morgonen och sätta foten på en död näbbmus och välja att bli äcklad och arg på katterna eller känna tacksamhet för att de är friska och duktiga på att jaga. Jag väljer det sistnämnda, orkar liksom inte gå i taket över en död näbbmus.

Vill sluta detta inlägg med ett citat från en tjej jag följer på Instagram som även hon kommit fram till att hon inte orkade gå omkring och vara arg, ledsen, missunnsam etc......

"Lev lite för fan!"

Massor av kärlek till er som vill ha!

Även när man har tråkigt går tiden fort

Ja man märker att det rullar på i en väldans fart när man upptäcker att jag inte hunnit in här på en hel månad igen. Hade ju en förhoppning om att kunna vara lite mer aktiv än så i dessa tider då jag i min enfald trodde att jag skulle ha tid. Men sällan, eller aldrig, har väl maj och juni varit intensivare än detta år. Utbildningarna avlöser varandra och vi kör ända in i kaklet, juni ut. Men att jobba med folkbildning blir ju så förbaskat viktigt när vi drabbas av kriser som denna och jag känner mig stolt över att få vara med och digitalisera densamma så vi kan fortsätta bilda oss på distans.
Men vi hoppas snart kunna vara tillbaka på banan i det vanliga studierummet även om jag tror att distansutbildningarna till viss del är här för att stanna som komplement.

Nog om detta....... men vet ni? Det här är en mycket konstig känsla. Jag ligger i soffan och bloggar och har inget annat att göra i kalendern. Ingen midsommarstång som ska tas ned, inga blommor som ska plockas, inga kransar som ska bindas i en svärm av myggor och knott, inga bullar som ska bakas, ingen folkdräkt som ska sys in eller läggas ut, inga grodor som ska sjungas och inget kaffe som ska serveras i morgon. Skönt på ett sätt men otroligt sorgligt på ett annat. Vi har aldrig ställt in ett midsommarfirande i Oslättfors någonsin vad jag vet.

Pandemi och psykisk ohälsa

Oj nu blev det tätt på given men det har sin förklaring det med. Igår kväll lyssnade jag på Vardagsprat som handlade om psykisk ohälsa och började fundera lite djupare på det, igen.
Eftersom jag själv har mått psykiskt dåligt till och från har jag givetvis många tankar kring detta. Sen jag erkände för mig själv för snart 20 år sen har jag aldrig haft nåt problem att prata om det. Men jag minns, från min barndom, hur vuxna då pratade om personer som mådde dåligt. De sa: Ja du vet det är nerverna, hen får väl rycka upp sig. Dom sa det också med ett hån i rösten som jag fortfarande kan känna obehag inför. Nedvärderande liksom, nä fy fan va dåligt jag mår av att tänka på hur de pratade.
Men det va just de vuxnas prat, när jag var liten, som gjorde att jag drog mig för att prata om det när jag kände av ångest första gångerna. Alltså shit va minnen som dyker upp när man sätter sig ner och skriver och funderar.

Sen gjorde jag en reflektion till i samband med att jag delade "Vardagspratet" på Facebook. Tror det blev tre likes och ingen delning av inlägget. Allmänt "skräp" på sociala medier delas hej vilt men så fort det handlar om psykisk ohälsa tycks det bli lite obekvämt att dela eller göra tummen upp.  Nån kan ju tro att jag som delar också "är drabbad". Ja vi har fortfarande långt att gå när det gäller detta ämne. Det är fortfarande många som har svårt att förstå att det inte bara är att "rycka upp sig".

Pandemin som nu råder skapar även den psykisk ohälsa. Vi är många som jobbar hemma, många gamla är ensamma och isolerade och många är direkt drabbade av Covid-19 och är svårt sjuka.
Självklart är viruset vårt största hot och bekymmer men den psykiska ohälsan knackar även den på dörren och i många fall slår den hårt. Jag kan själv känna av oron att bli sjuk, att någon nära anhörig ska bli sjuk, att jag känner mig ensam eller att energin bara tar slut och allt känns hopplöst för ett tag.

Men jag tar mig då ut i skogen och lägger mig ned och tittar på molnen som dansar på himlen, tittar på björkarna som så sakteliga vecklar ut sina skira gröna löv i vårsolen, grantopparna som vajar i vinden och kanske ligger jag så nära vattnet att jag kan höra dess kluckande mot stenarna i strandkanten. Då återvänder tron och hoppet på att det snart kommer att bli bättre, snart kan vi umgås igen och ge varandra långa varma kramar.

Vet inte riktigt hur jag ska sluta det här inlägget. Om jag ska låta det gå i dur eller moll men det får nog bli i dur för jag måste försöka vara glad. Jag ska strax åka till Gläntan och träffa några kollegor och hoppas att jag får lite energi utav det. Energi att orka ett tag till att orka vara glad att orka LEVA.

Tjillevippen!!


Vardagsprat om psykisk ohälsa

Jag är en "periodare"

En bild från Testeboån

Satt i går och tänkte på vad jag skulle skriva om härnäst, det var ju två veckor sen sist och jag lovade ju mig själv att försöka hålla liv i bloggen ett tag. Åtminstone under denna svåra tid vi går igenom nu med pandemin. Ibland tar min oro och rädsla över för ett ögonblick och jag blir smått handlingsförlamad. Men då får jag ta till mina små knep och ett av dom är ju spriten. Nä, fel fel fel, den har jag inget problem med utan en ganska sund hållning till. Men jag är "periodare" i det kreativa skapandet.

Hönsen skapar äggen, jag skapade korgen!

Alltså, jag är såå fruktansvärt nyfiken på allt som har med skapande att göra så jag vill prova allt. Å jag gör det, provar massor och fastnar för en del grejer, som jag då går all in på under en period. Sen kan jag falla tillbaka på nåt jag gjort tidigare under en period, sen blir jag nyfiken på nåt nytt jag måste testa, sen tillbaka till nåt gammalt och invant,  ja så håller det på. Har gjort så i hela mitt. Skapandeprocessen pågår ständigt i mig men teknikerna och materialen lever i perioder. 

Ibland har jag funderat på vad som skulle hänt om jag verkligen gått in för en sak till hundra procent och blivit riktigt bra på nåt av allt jag provat? Hade jag kunnat "bli nåt" som de sa när jag var liten?

Nä vet ni, jag tror inte det. Jag tror verkligen inte att jag är den typen. Jag är och förblir en nyfiken "periodare" som kan lite om mycket inom den kreativa världen och det är det som ger mig glädje och en känsla av eufori när jag förstår en teknik, ett materials formspråk, etc. Sen är det liksom klart, för stunden, och så går jag vidare. Ofta går jag vidare genom att inspirera andra att prova samma sak. Att dela med mig av det jag nyss upptäckt gör mig minst lika glädjefylld. Då har min nyfikenhet fått en andra mening liksom.

I yrkeslivet har jag inte alls varit lika "nyfiken". Kanske hamnade jag ganska rätt där från början och blev det jag blev! Men det stämmer ju inte riktigt. Jag skulle ju bli textillärare men blev siffernörd i stället och sen blev det folkbildning för hela slanten. Men ändå helt klart med en röd tråd rakt igenom.

En del av min kreativitet har ju också givit mig ett extra yrke.

Det här skulle jag kunna skriva massor om, och vet ni en annan sak, även skrivandet är ju ett skapande som också ger energi och en slags trygghet att forma sina tankar i ord som sparas i nån form. Ett skapande som görs med versaler och gemener och kan delas med andra eller bara finnas kvar som minne för en själv. När tankar kommer ner i textform blir de liksom lite enklare att hantera, framförallt om det är tankar av det lite mörkare slaget.

Ja den skapande process som jag tror finns i oss alla, mer eller mindre, är något vi ska vara rädda om och låta blomma ut, för det är den magiska kraften vi behöver nu för att ta oss igenom denna oroliga tid.

Var rädd om varandra och utforska skapandet i alla dess former.

Tjillevippen!

Här kan ni se ett nytt klipp från ABF Agera och Hannas serie Jordnära

Att gå i farsans fotspår....

Ja att bokstavligen gå där farsan har gått som barn, tonåring, vuxen, gammal och nu även som avliden. Ja han går ju inte omkring avliden men hans aska finns där.

Jag har tänkt på det ofta när jag besöker Skarven, som stället heter, att här har farsan och hans syskon sprungit och lekt, kysst sina första förälskelser, plockat blommor, kört häst, satt potatis ja listan kan ju göras hur lång som hellst.
När farsan var liten bodde också farfar Wilhelms bror Hjalmar med familj i Skarven så de fanns även några kusiner till farsan att leka med. Även min mormors syster Maja Sjöberg med familj bodde där när farsan va liten.

Hela familjen annorlunda firar morsdag hos farsan

Det är många känslor som far genomkroppen när jag är där. När jag sitter vid bäcken där blåsipporna trängs om utrymmet i den sköna vårsolen. Dom strävar alla åt samma håll med sina kronblad utsträckta mot solen. När solen går ner kurar de ihop sina blad och liksom går i vila tills nästa vårdag då de får chansen att blomma ut en dag till.

Så gjorde nog alla som bodde i Skarven förr också. De klev upp på mornarna och gick ut till sina sysslor och strävade på sätt och vis mot samma håll för att få det hela att gå ihop. Några for fram på bruket och skötte sina sysslor och några kämpade på vid sina arrendetorp. Skolbarnen gick de fem kilometrarna fram till skolan på bruket och när skoldagen var över gick de hem igen förstås. En mil i benen varje dag. Ibland hade de en cykel "som de delade på". Två och två åkte de på cykeln halva vägen var, när de första paret cyklat till Berntsborg lämnade de cykeln där och gick resten, då kunde nästa syskonpar, som gått till Berntsborg, ta cykeln där och cykla resten av vägen fram till skolan. På vintern åkte de skidor eller spark. Det där va något som farsan alltid tjatade om när jag och brorsan var lata och ville ha skjuts nånstans.

När solen gick ner var det så dags att krypa in i sina stugor för nattens vila och för att orka en dag till. Precis som blåssippan i slänten vid bäcken.

Jag har plockat blåsippor vid bäcken nästan varje år i hela mitt liv. Gått på stigarna mellan åkrarna som fortfarande är öppna, en del av dom. Dragit fingrarna längs stenmurarna, gjort hoppsasteg och funderat i massor. Jag vet att syskonen inte alltid hade det så bra men jag tror ändå att det fanns mer glädje än sorg när de var små.

Hunden Bella var en hejjare på att plocka ägg. Hon hittade nämligen de ägg som de frigående hönsen tjuvvärpte på andra ställen än i sina reden. Enligt farsan bar hon äggen försiktigt i munnen fram till nån som kunde ta emot dem. Om hon kommit på det själv, eller om barnen lärt henne, det vet jag inte. Men att det var sant tvivlar jag inte en sekund på.

Ja minnena är många som dyker upp när jag är där nere. Farmors hallonbuskar har förvildat sig med åren men de är lika goda än idag och i år tog jag hem några skott. "Farmors" solvarma hallon i morgonfilen i sommar kommer att smaka mer än bra.

Nu bubblar det upp fler och fler minnen så jag kanske måste återkomma och skriva lite mer om den lilla byn Skarven där jag ofta går i farsans fotspår.

Tjillevippen

Nu finns det ingen återvändo

Som jag nämnde i något tidigare inlägg har jag fått jobba lite med mig själv i det faktum att jag ska synas och höras på ett Youtubeklipp om bokashi. Det var med glädje jag först tackade ja till att låta mig filmas, tänkte att det skulle vara lika  kul som att hålla en presentation live. Jag gillar ju att förmedla det jag själv brinner för. Men att det sedan skulle visa sig vara jättejobbigt att se och höra sig själv va inte något jag hade med i beräkningen.

Men efter att ha filmat mig själv några gånger och förlikat mig med att jag inte blir bättre än så här i bild så bestämde jag mig för att släppa prestationsångesten och låta det bli som det blir. Det viktiga är ju ändå att väcka intresse om, i det här fallet, bokashi. Kanske blir det även lite mer så småningom.

Som ett led i att jobba vidare med mig själv kommer jag att dela en länk till filmklippet här nedan så ni kan gå in och titta. Följ sedan gärna ABF Gästrikebygdens egen kanal AGERA där det löpande kommer att sändas korta folkbildande filmer om många olika ämnen. Hannas serie, där jag medverkar, heter Jordnära och kommer att vara kopplat till uteliv och natur.

Där tog jag då ytterligare ett steg i livet. Kanske inte så stort men jag gjorde ändå nåt annat än det jag gör i vanliga fall och kanske har jag nu klivit över ytterligare en tröskel som gör det lite lättare att förmedla saker jag så gärna delar med mig av.

Tjillevippen!