Nu har jag jobbat hemma några veckor och tristessen över att vara själv stor del av dygnet gör sig påmind. Tror jag berörde detta tidigare också men det är verkligen konstigt hur vi människor fungerar. I normala fall får jag ju min sociala boost under en arbetsdag och min egentid därefter. Nu är det helt enkelt FÖR mycket egentid och när detta är över kommer jag att krama varenda kotte jag möter. Läs det igen. Jag kommer att krama varenda kotte jag möter.😍
Ja inte gran- och tallkottar utan er människor förstås. Jag inser nu, än mer, va närhet till andra människor betyder för oss individer.
Att ha mycket egentid betyder också mycket tid till att reflektera över många andra saker. Tar mig nu tid att ta in vad andra skriver om och funderar mycket på vad jag själv innerst inne egentligen tycker och tänker. Ofta dras man ju med i samtal, tex på jobbet, utan att hinna grunda sin egen tanke fullt ut.
Att unna sig tiden att reflektera är lyxigt. Det skapar även en trevlig känsla inom mig. Jag blir stärkt av att lyssna till mig själv på ett djupare sätt. Kanske är det för att jag ska stå ut med mig själv ett tag till.
När jag skriver blogginlägg har jag ofta tänkt på vad den som läser ska tycka. Men nu känns det annorlunda. Jag har ju alltid först och främst skrivit för min egen del i en form av dagboksfunderingar hemma på kammaren. Sen kom bloggen till efter branden och blev en del i den processen och då blev "min dagbok" lite offentlig eftersom jag behövde ett bollplank för att hantera känslorna. Det innebar att jag tänkte efter lite mer på hur jag lät fingrarna studsa på tangenterna. Sen kom ytterligare en platå i livet som gjorde att jag återgick till skrivandet på kammaren. Det var en tid då det kändes bäst så. Nu har jag återigen inspirerats av att skriva ner tankar, funderingar och små berättelser.
Jag inbillar mig att Elsa (barnbarnet) en dag ska tycka att det kanske är skoj att läsa om vad farmor hade för sig i livet.
Men nu åter till kramarna och närheten till andra människor. Lova mig att kramas mer när vi hittat en lösning på Coronavirusets hemlighet. Inga fjantiga jävla småkramar utan stora, varma, ordentliga kramar som lämnar avtryck, energi och kärlek.
Tjillevippen!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar