Tacksamhet

Sov väldigt dåligt i natt, praktiskt taget inte alls. Satte fart på hjärnkontoret alldeles för sent igår kväll så det gick på högvarv till långt in på småtimmarna. Men det va inget jobbigt jag behövde hantera denna gång. Var bara olika vinklingar av tacksamhet.

Jag brukar varje dag försöka ta upp den tanken, ibland bara helt kort, hitta nåt vardagligt att vara tacksam över. Det sista halvåret har det blivit än mer viktigt att låta den tanken komma varje dag. Det finns ju alltid nåt och ibland massor av saker att vara just tacksam över.

 I går va en riktigt bra dag, när jag nu ser tillbaka på den. Jag vaknade tidigt och bakade av två fina surdegsbröd som jag förberett dagen innan. De hade fått vila i kylskåpet över natten och nu fick de jäsa klart på golvet i badrummet, golvvärmen gör susen för sista jäsningen. Bröden dekorsnittades och skjuts in i ugnen på 250 grader. De blev inte perfekta men jag kunde glädja mej åt att det smakade bra och det är ju faktiskt det viktigaste. Så varför inte vara tacksam för att jag fick den där surdegen av Fanny i vintras, tacksam för att jag hållit den vid liv och tacksam för de goda bröd som jag senare under dagen kunde dela med mig av.

Nu berörde vi det där andra som är så viktigt för mig. Att dela med sig! Det är så fint att dela med sig, vad det än må vara. Ord, saker, kunskap, muskelkraft  etc. Ok det blev en avvikelse från tacksamheten. Nä det blev det ju kanske inte alls, glädjen att dela med sig blir till tacksamhet hos den man delar med. Fint!

Mitt på dagen åkte jag till Gustavsängs tomatodling där jag mötte upp "lillebror" med delar av sin familj. Vi strosade runt, plockade tomater och handlade lite andra växter och avslutade vår lilla utflykt på Berglunds bageri i Kungsgården. En härlig eftermiddag där vi tacksamt nog hade vädrets makter med oss. Tyvärr slutade inte dagen på topp för alla. Ett äldre par for i diket med sin fina bil. Men de kunde vara tacksamma för att de inte blev skadade. 

På kvällen lämnade jag lite bröd och tomater till junior och där möttes jag av ett fullsatt bord med glada barn och vuxna som precis skulle äta hamburgare. Att se Elsa så glad tillsammans med sina kusiner och alla vuxna var en fröjd för själen. Tack för att ni finns!

Ja men nu börjar dagen lida mot sitt slut. Stannar till i Lillstugan, får ett glas vin och tar tacksamt emot massage av Erika innan jag cyklar hem i den kyliga sommarkvällen. Det har regnat lite under tiden och det doftar härligt av smultron och andra växter när jag vinglar fram på grusvägen som leder  hem.

Väl hemma kryper jag upp i soffan och sveper en filt om den svala kroppen. Tar ett glas vin och chattar lite med en fin vän. En person som verkligen inspirerar mig fast vi inte hörs så ofta. Men får mig att vara här och nu på ett skönt sätt och jag tror vi även hann med att prata lite om just tacksamhet. 

Ja det var det.......nu kan man ju komma ner på morgonen och sätta foten på en död näbbmus och välja att bli äcklad och arg på katterna eller känna tacksamhet för att de är friska och duktiga på att jaga. Jag väljer det sistnämnda, orkar liksom inte gå i taket över en död näbbmus.

Vill sluta detta inlägg med ett citat från en tjej jag följer på Instagram som även hon kommit fram till att hon inte orkade gå omkring och vara arg, ledsen, missunnsam etc......

"Lev lite för fan!"

Massor av kärlek till er som vill ha!

Även när man har tråkigt går tiden fort

Ja man märker att det rullar på i en väldans fart när man upptäcker att jag inte hunnit in här på en hel månad igen. Hade ju en förhoppning om att kunna vara lite mer aktiv än så i dessa tider då jag i min enfald trodde att jag skulle ha tid. Men sällan, eller aldrig, har väl maj och juni varit intensivare än detta år. Utbildningarna avlöser varandra och vi kör ända in i kaklet, juni ut. Men att jobba med folkbildning blir ju så förbaskat viktigt när vi drabbas av kriser som denna och jag känner mig stolt över att få vara med och digitalisera densamma så vi kan fortsätta bilda oss på distans.
Men vi hoppas snart kunna vara tillbaka på banan i det vanliga studierummet även om jag tror att distansutbildningarna till viss del är här för att stanna som komplement.

Nog om detta....... men vet ni? Det här är en mycket konstig känsla. Jag ligger i soffan och bloggar och har inget annat att göra i kalendern. Ingen midsommarstång som ska tas ned, inga blommor som ska plockas, inga kransar som ska bindas i en svärm av myggor och knott, inga bullar som ska bakas, ingen folkdräkt som ska sys in eller läggas ut, inga grodor som ska sjungas och inget kaffe som ska serveras i morgon. Skönt på ett sätt men otroligt sorgligt på ett annat. Vi har aldrig ställt in ett midsommarfirande i Oslättfors någonsin vad jag vet.

Pandemi och psykisk ohälsa

Oj nu blev det tätt på given men det har sin förklaring det med. Igår kväll lyssnade jag på Vardagsprat som handlade om psykisk ohälsa och började fundera lite djupare på det, igen.
Eftersom jag själv har mått psykiskt dåligt till och från har jag givetvis många tankar kring detta. Sen jag erkände för mig själv för snart 20 år sen har jag aldrig haft nåt problem att prata om det. Men jag minns, från min barndom, hur vuxna då pratade om personer som mådde dåligt. De sa: Ja du vet det är nerverna, hen får väl rycka upp sig. Dom sa det också med ett hån i rösten som jag fortfarande kan känna obehag inför. Nedvärderande liksom, nä fy fan va dåligt jag mår av att tänka på hur de pratade.
Men det va just de vuxnas prat, när jag var liten, som gjorde att jag drog mig för att prata om det när jag kände av ångest första gångerna. Alltså shit va minnen som dyker upp när man sätter sig ner och skriver och funderar.

Sen gjorde jag en reflektion till i samband med att jag delade "Vardagspratet" på Facebook. Tror det blev tre likes och ingen delning av inlägget. Allmänt "skräp" på sociala medier delas hej vilt men så fort det handlar om psykisk ohälsa tycks det bli lite obekvämt att dela eller göra tummen upp.  Nån kan ju tro att jag som delar också "är drabbad". Ja vi har fortfarande långt att gå när det gäller detta ämne. Det är fortfarande många som har svårt att förstå att det inte bara är att "rycka upp sig".

Pandemin som nu råder skapar även den psykisk ohälsa. Vi är många som jobbar hemma, många gamla är ensamma och isolerade och många är direkt drabbade av Covid-19 och är svårt sjuka.
Självklart är viruset vårt största hot och bekymmer men den psykiska ohälsan knackar även den på dörren och i många fall slår den hårt. Jag kan själv känna av oron att bli sjuk, att någon nära anhörig ska bli sjuk, att jag känner mig ensam eller att energin bara tar slut och allt känns hopplöst för ett tag.

Men jag tar mig då ut i skogen och lägger mig ned och tittar på molnen som dansar på himlen, tittar på björkarna som så sakteliga vecklar ut sina skira gröna löv i vårsolen, grantopparna som vajar i vinden och kanske ligger jag så nära vattnet att jag kan höra dess kluckande mot stenarna i strandkanten. Då återvänder tron och hoppet på att det snart kommer att bli bättre, snart kan vi umgås igen och ge varandra långa varma kramar.

Vet inte riktigt hur jag ska sluta det här inlägget. Om jag ska låta det gå i dur eller moll men det får nog bli i dur för jag måste försöka vara glad. Jag ska strax åka till Gläntan och träffa några kollegor och hoppas att jag får lite energi utav det. Energi att orka ett tag till att orka vara glad att orka LEVA.

Tjillevippen!!


Vardagsprat om psykisk ohälsa

Jag är en "periodare"

En bild från Testeboån

Satt i går och tänkte på vad jag skulle skriva om härnäst, det var ju två veckor sen sist och jag lovade ju mig själv att försöka hålla liv i bloggen ett tag. Åtminstone under denna svåra tid vi går igenom nu med pandemin. Ibland tar min oro och rädsla över för ett ögonblick och jag blir smått handlingsförlamad. Men då får jag ta till mina små knep och ett av dom är ju spriten. Nä, fel fel fel, den har jag inget problem med utan en ganska sund hållning till. Men jag är "periodare" i det kreativa skapandet.

Hönsen skapar äggen, jag skapade korgen!

Alltså, jag är såå fruktansvärt nyfiken på allt som har med skapande att göra så jag vill prova allt. Å jag gör det, provar massor och fastnar för en del grejer, som jag då går all in på under en period. Sen kan jag falla tillbaka på nåt jag gjort tidigare under en period, sen blir jag nyfiken på nåt nytt jag måste testa, sen tillbaka till nåt gammalt och invant,  ja så håller det på. Har gjort så i hela mitt. Skapandeprocessen pågår ständigt i mig men teknikerna och materialen lever i perioder. 

Ibland har jag funderat på vad som skulle hänt om jag verkligen gått in för en sak till hundra procent och blivit riktigt bra på nåt av allt jag provat? Hade jag kunnat "bli nåt" som de sa när jag var liten?

Nä vet ni, jag tror inte det. Jag tror verkligen inte att jag är den typen. Jag är och förblir en nyfiken "periodare" som kan lite om mycket inom den kreativa världen och det är det som ger mig glädje och en känsla av eufori när jag förstår en teknik, ett materials formspråk, etc. Sen är det liksom klart, för stunden, och så går jag vidare. Ofta går jag vidare genom att inspirera andra att prova samma sak. Att dela med mig av det jag nyss upptäckt gör mig minst lika glädjefylld. Då har min nyfikenhet fått en andra mening liksom.

I yrkeslivet har jag inte alls varit lika "nyfiken". Kanske hamnade jag ganska rätt där från början och blev det jag blev! Men det stämmer ju inte riktigt. Jag skulle ju bli textillärare men blev siffernörd i stället och sen blev det folkbildning för hela slanten. Men ändå helt klart med en röd tråd rakt igenom.

En del av min kreativitet har ju också givit mig ett extra yrke.

Det här skulle jag kunna skriva massor om, och vet ni en annan sak, även skrivandet är ju ett skapande som också ger energi och en slags trygghet att forma sina tankar i ord som sparas i nån form. Ett skapande som görs med versaler och gemener och kan delas med andra eller bara finnas kvar som minne för en själv. När tankar kommer ner i textform blir de liksom lite enklare att hantera, framförallt om det är tankar av det lite mörkare slaget.

Ja den skapande process som jag tror finns i oss alla, mer eller mindre, är något vi ska vara rädda om och låta blomma ut, för det är den magiska kraften vi behöver nu för att ta oss igenom denna oroliga tid.

Var rädd om varandra och utforska skapandet i alla dess former.

Tjillevippen!

Här kan ni se ett nytt klipp från ABF Agera och Hannas serie Jordnära

Att gå i farsans fotspår....

Ja att bokstavligen gå där farsan har gått som barn, tonåring, vuxen, gammal och nu även som avliden. Ja han går ju inte omkring avliden men hans aska finns där.

Jag har tänkt på det ofta när jag besöker Skarven, som stället heter, att här har farsan och hans syskon sprungit och lekt, kysst sina första förälskelser, plockat blommor, kört häst, satt potatis ja listan kan ju göras hur lång som hellst.
När farsan var liten bodde också farfar Wilhelms bror Hjalmar med familj i Skarven så de fanns även några kusiner till farsan att leka med. Även min mormors syster Maja Sjöberg med familj bodde där när farsan va liten.

Hela familjen annorlunda firar morsdag hos farsan

Det är många känslor som far genomkroppen när jag är där. När jag sitter vid bäcken där blåsipporna trängs om utrymmet i den sköna vårsolen. Dom strävar alla åt samma håll med sina kronblad utsträckta mot solen. När solen går ner kurar de ihop sina blad och liksom går i vila tills nästa vårdag då de får chansen att blomma ut en dag till.

Så gjorde nog alla som bodde i Skarven förr också. De klev upp på mornarna och gick ut till sina sysslor och strävade på sätt och vis mot samma håll för att få det hela att gå ihop. Några for fram på bruket och skötte sina sysslor och några kämpade på vid sina arrendetorp. Skolbarnen gick de fem kilometrarna fram till skolan på bruket och när skoldagen var över gick de hem igen förstås. En mil i benen varje dag. Ibland hade de en cykel "som de delade på". Två och två åkte de på cykeln halva vägen var, när de första paret cyklat till Berntsborg lämnade de cykeln där och gick resten, då kunde nästa syskonpar, som gått till Berntsborg, ta cykeln där och cykla resten av vägen fram till skolan. På vintern åkte de skidor eller spark. Det där va något som farsan alltid tjatade om när jag och brorsan var lata och ville ha skjuts nånstans.

När solen gick ner var det så dags att krypa in i sina stugor för nattens vila och för att orka en dag till. Precis som blåssippan i slänten vid bäcken.

Jag har plockat blåsippor vid bäcken nästan varje år i hela mitt liv. Gått på stigarna mellan åkrarna som fortfarande är öppna, en del av dom. Dragit fingrarna längs stenmurarna, gjort hoppsasteg och funderat i massor. Jag vet att syskonen inte alltid hade det så bra men jag tror ändå att det fanns mer glädje än sorg när de var små.

Hunden Bella var en hejjare på att plocka ägg. Hon hittade nämligen de ägg som de frigående hönsen tjuvvärpte på andra ställen än i sina reden. Enligt farsan bar hon äggen försiktigt i munnen fram till nån som kunde ta emot dem. Om hon kommit på det själv, eller om barnen lärt henne, det vet jag inte. Men att det var sant tvivlar jag inte en sekund på.

Ja minnena är många som dyker upp när jag är där nere. Farmors hallonbuskar har förvildat sig med åren men de är lika goda än idag och i år tog jag hem några skott. "Farmors" solvarma hallon i morgonfilen i sommar kommer att smaka mer än bra.

Nu bubblar det upp fler och fler minnen så jag kanske måste återkomma och skriva lite mer om den lilla byn Skarven där jag ofta går i farsans fotspår.

Tjillevippen

Nu finns det ingen återvändo

Som jag nämnde i något tidigare inlägg har jag fått jobba lite med mig själv i det faktum att jag ska synas och höras på ett Youtubeklipp om bokashi. Det var med glädje jag först tackade ja till att låta mig filmas, tänkte att det skulle vara lika  kul som att hålla en presentation live. Jag gillar ju att förmedla det jag själv brinner för. Men att det sedan skulle visa sig vara jättejobbigt att se och höra sig själv va inte något jag hade med i beräkningen.

Men efter att ha filmat mig själv några gånger och förlikat mig med att jag inte blir bättre än så här i bild så bestämde jag mig för att släppa prestationsångesten och låta det bli som det blir. Det viktiga är ju ändå att väcka intresse om, i det här fallet, bokashi. Kanske blir det även lite mer så småningom.

Som ett led i att jobba vidare med mig själv kommer jag att dela en länk till filmklippet här nedan så ni kan gå in och titta. Följ sedan gärna ABF Gästrikebygdens egen kanal AGERA där det löpande kommer att sändas korta folkbildande filmer om många olika ämnen. Hannas serie, där jag medverkar, heter Jordnära och kommer att vara kopplat till uteliv och natur.

Där tog jag då ytterligare ett steg i livet. Kanske inte så stort men jag gjorde ändå nåt annat än det jag gör i vanliga fall och kanske har jag nu klivit över ytterligare en tröskel som gör det lite lättare att förmedla saker jag så gärna delar med mig av.

Tjillevippen!

Kramar och reflektioner

Nu har jag jobbat hemma några veckor och tristessen över att vara själv stor del av dygnet gör sig påmind. Tror jag berörde detta tidigare också men det är verkligen konstigt hur vi människor fungerar. I normala fall får jag ju min sociala boost under en arbetsdag och min egentid därefter. Nu är det helt enkelt FÖR mycket egentid och när detta är över kommer jag att krama varenda kotte jag möter. Läs det igen. Jag kommer att krama varenda kotte jag möter.😍
Ja inte gran- och tallkottar utan er människor förstås. Jag inser nu, än mer, va närhet till andra människor betyder för oss individer.

Att ha mycket egentid betyder också mycket tid till att reflektera över många andra saker. Tar mig nu tid att ta in vad andra skriver om och funderar mycket på vad jag själv innerst inne egentligen tycker och tänker. Ofta dras man ju med i samtal, tex på jobbet, utan att hinna grunda sin egen tanke fullt ut.
Att unna sig tiden att reflektera är lyxigt. Det skapar även en trevlig känsla inom mig. Jag blir stärkt av att lyssna till mig själv på ett djupare sätt. Kanske är det för att jag ska stå ut med mig själv ett tag till.

När jag skriver blogginlägg har jag ofta tänkt på vad den som läser ska tycka. Men nu känns det annorlunda. Jag har ju alltid först och främst skrivit för min egen del i en form av dagboksfunderingar hemma på kammaren. Sen kom bloggen till efter branden och blev en del i den processen och då blev "min dagbok" lite offentlig eftersom jag behövde ett bollplank för att hantera känslorna. Det innebar att jag tänkte efter lite mer på hur jag lät fingrarna studsa på tangenterna. Sen kom ytterligare en platå i livet som gjorde att jag återgick till skrivandet på kammaren. Det var en tid då det kändes bäst så. Nu har jag återigen inspirerats av att skriva ner tankar, funderingar och små berättelser.
Jag inbillar mig att Elsa (barnbarnet) en dag ska tycka att det kanske är skoj att läsa om vad farmor hade för sig i livet.

Men nu åter till kramarna och närheten till andra människor. Lova mig att kramas mer när vi hittat en lösning på Coronavirusets hemlighet. Inga fjantiga jävla småkramar utan stora, varma, ordentliga kramar som lämnar avtryck, energi och kärlek.

Tjillevippen!!

Maj-björn 2019

Va roligt att så många har läst inlägget om möten med björnar tidigare i veckan.

Det är riktigt kul att vara tillbaka i bloggvärlden igen. Kommer väl inte att bli inlägg varje vecka men nån gång då och då om det kliar tillräckligt mycket i fingrarna. Men som det var tidigare kommer det förstås att handla om allt mellan himmel och jord. Högt och lågt, det jag vill dela just i den stunden.

Nu kanske jag kunnat berätta om vilken fruktansvärt tråkig långfredag jag hade i går men den är ju över nu så varför lägga mer energi på den. Nu är vi här och idag är det påskafton. Jag har varit till affären och provianterat för några dagar till. Det va väldigt lugnt på affären så det gick bra att hålla avstånd, som sig bör i dessa coronatider. Fy vilken otäck virussjukom det är och vilken jobbig situation vårt land har hamnat i, ja hela världen förresten. Vi får ta en dag i taget och vara rädda om varandra och hålla fast vid tron att det blir bra om vi hjälps åt.

Ja men då ska jag försöka dela den filmen på björnhonan med tre ungar som jag mötte i maj förra året. På filmen syns inte ungarna så bra men jag satt ihop snuttarna jag filmade med mobilen och avslutade med en stillbild på de tre juvelerna.
Det sägs att det inte är så ofta en björnhona får behålla alla sina tre ungar, av olika anledningar som jag inte tänker gå in på. Men i höstas sågs denna hona med sina tre ungar så så länge vet vi att de var kvar i alla fall. Nu får vi se om någon får syn på henne den här våren och om de fortfarande hänger ihop.

Nu är det bara att hålla tummarna att filmen laddas upp och att den går att se. Inget märkvärdigt men ändå....... Tjillevippen!

Å Glad Påsk!